Sida 562
452 FYRTIOFEMTE KAPITLET.
hans dödsdag. Man slaktar ett får och äter ett rikligt mål, hvars kvarlefvor utdelas bland de fattiga.
I Jesd, där många fattiga finnas, hålla de sig vid dylika tillfällen ' alltid framme, och en stor del får endast på detta sätt sitt dagliga bröd. De förmögna utdela äfven penningar åt dem, allt efter råd och lägenhet. Har, såsom ofta händer, den aflidne testamenterat sin trädgård eller en penningsumma åt presterskapet för underhållet af ett dechmeh, så böra äfven presterna fira en årlig högtid till hans minne.
På Chardins tid fanns ett dechmeh utanför Isfahan; dess mur var 335 fot hög och gården mätte 90 fot i diameter. Äfven här saknades ingång, men perserna påstodo, att gebrerna, då de skulle begrafva en död, brukade uttaga några stora stenar ur muren, hvilka sedan åter inpassades i öppningen. Enligt Chardin öfverensstämde icke detta med sanningen, utan enligt hans uppgift infördes liken öfver muren medelst stegar. Äfven på hans tid var det af fruktan för muhamedanerna som gebrerna icke försett muren med port. Midt på gården såg Chardin en djup brunn, fylld med ben. Rundt omkring denna lågo liken tätt bredvid hvarandra, utan åtskillnad till kön, ålder eller samhällsställning. +De voro helt och hållet klädda och lågo på en liten bädd, bestående af en madrass och en kudde. Armarna voro korslagda öfver bröstet, så att händerna vidrörde hakan, det ena benet hvilade öfver det andra; ansiktet var blottadt. Vid den dödes läger framsattes vinflaskor, granatäpplen, skålar, en dolk o. s. v. På femtio stegs afstånd fanns ett litet jordhus; genom ett hål i dess vägg iakttog presten korparnas måltid.
Jag vill nu i korthet anföra Karakas skildring af de indiska parsis' begrafningssätt och hans beskrifning af ett dechmeh (dakhma el. dokhma). Då en parsi är hopplöst sjuk, tvättas hans kropp, och han klädes i hvit dräkt. Dasturen, mobeden och andra prester läsa vid dödsbädden stycken ur Zend Avesta för att trösta honom och bedja den allsmäktige förlåta hans synder. Är han vid sans, deltager han själf i dessa böner; i annat fall hviskar hans son, närmaste släkting eller familjepresten dem i hans öra. - Då lifvet flytt, iklädes liket rena kläder, hvarefter det lägges på en aflång,
Källa: Internet Archive ·
