Sida 156
4. Om Förtal och Beröm
52 ff
dras förringande , den har ock et anfigte altid färdigt at klarna vid upphöjelfen: af fin egen .medelmåtta. , Man änfer andras fel fom et tilftänds-bref at få äga defam- ma: och andras beröm fom et certificat på de ofkattbara egenfkaper. man hos. fig. fjelf velat finna — och altfå funnit, Men en beflynnerlig: fanning, bör anmärkas : at den fom gärnå hör . förtal, «hör ännu häldre fmicker; men at, ofta, rätt ofta , den, fom med välluft inandas, irökellep', bär et hjök, teligt förakt för: etter: tungan” fom förgils tar andras rygte. Mennifkan kan lätt va- ra (vag, och god; tro fig fjelf. väl, och tro andra lika: Och huru många narrar hafva ej funnits , uti hvilkas hjertan:al- drig. en illvillig tanka .upfigit? huru mången förnäm man med fvaghet nog, och ädelhet nog , at til glans och ära be- fordra både fine Smickrare utan värde , och fine Förfmädare utaf förtjenft ?
Äfven är det en fanning , at i allmän- na umgänget en Förtalare ofta kan vara en man af mycket värde, men en Smick- : rare näftan aldrig. At förtala förutfätter ofta någon driftighet, någon: fjelfftändig- het ; någon öfverlägfenhet, något värder- ligt godt, hvarförutan man ej underftode fig få familiert behandla andra. Men at fmickra, hvad förutfätter det? Intet annat
: än
Källa: Project Runeberg ·