Sida 135
Från skandinavismens ungdom
hade ännu ej fattats af den hänförelse, med hvilken i synnerhet Själlands och Sydsveriges invånare räckte hvarandra händerna. Det gamla nationalhatet mot danskarne hade icke riktigt utplånats ur uppsvearnes hjärtan.
»Icke med ens krossas sekelgamla fördomar», sade Gustaf Ljunggren i sitt tal vid minnesfesten den 31 maj 1880, men talaren erinrade ock om, att det låg sanning i skaldens ord »Söndringens tid är förbi» och att det var just Tegnér och Oehlenschläger, dessa »folkskalder i ordets högsta och ädlaste betydelse», som grundade och förmedlade det stora försoningsverket. Tegnérs nyss anförda ord »hade i hans mun en klang», sade Ljunggren, »en betydelse som i ingen annans. Det var ett väckelserop och ett fridsrop. Det var grafsången, med hvilket det sekelgamla hatet jordades, det var lärksången, med hvilken den gryende försoningen helsades.»
Denna försoning hade för femtio år sedan hunnit så långt, att Köbenhavns och Lunds studenter för första gången företogo ett gemensamt gästbesök hos de svenska studenterna i Upsala samt då äfven helsade på i Stockholm. Här var allmänheten dock icke riktigt förberedd. Åtskilliga bland de bildade, de unga i synnerhet, hade nog fattats af det för norden betydelsefulla i detta vänliga sammanträffande, men andra bland dem, synnerligen de som tillhörde hofvet, regeringskretsarne och de högre ämbetsmännen, sågo närmandet med misstänksamma blickar, vädrade »demagogische
Källa: Project Runeberg ·