Sida 212
Två bröllop i Hornskroken
inträdde, en vacker karl med vänligt uttryck och frimodig blick. Det var naturligtvis vigselförrättaren. Han språkade gladt med några af bröllopsgästerna. Men så stämde musikanterne upp igen och blåste en marsch, och in skredo brud och brudgum, följda af brudtärnor i hattar och brokiga drägter. Vigseln försiggick på vanligt sätt, och presten talade värdiga ord om äktenskapets helgd, antagande också att brud och brudgum, som icke voro i sin första ungdom och af hvilka åtminstone en, tycktes det, hade varit gift förut, kunde draga nytta af »redan samlad erfarenhet».
Efter vigseln trängdes man omkring brudparet för att lyckönska, alldeles som på bröllop, der man icke erlägger någon inträdesafgift. Därpå egnade man sig åt en stilla samkvämsglädje med sång och tal samt icke blott kaffe och dopp, utan äfven oskyldiga läskedrycker. Om brudgummen var rörd; kom det sig ingalunda af starka drycker, och han hvarken grät eller svor. Fälde bruden några tårar hvilket jag icke såg, så härledde det sig visst icke af att hon tömt någon pokal tillsammans med presten, och den senare uppförde sig på ett helt annat sätt än hans föregångare i Hornskroken.
*
Tiderna förändras, och stockholmarne med dem. Bättre än våra förfäder äro vi i allmänhet sannolikt icke, ej heller sämre, men i ett och annat
Källa: Project Runeberg ·