Sida 15
Ljusets fest
ej blott samtlige gesäller och lärlingar, utan äfven mästarens enskilda vänner.
»Se så, hvad står Pettersson och krusar för?» sporde värden. »Nog tar herrn både halfvan och tersen annars.»
Uppmaningen var ställd till en af gesällerna, hvilken då och då försvann från verkstaden och uppehöll sig ett par dygn på Hvita hästen, en känd krog vid Stora Nygatan, i samma hus som bagaregesällernas härberge. Nu stod han dock och krusade. Nog ville han taga tersen, men han sneglade på frun i huset, hvilken han visste ej var honom bevågen för hans onyktra lefnadssätt.
»Hvad går åt Pettersson?» fortfor värden. »Har herrn gått in i nykterheten?»
Lärgossarne knepo ihop läpparne för att återhålla skrattet, men det lyckades icke. Pettersson i nykterheten! Nej, det var för kostligt. Och så brusto de ut i en lång skallande skrattsalva.
»Det är rätt gossar, håll er muntra», sade mästaren; »ni ä’ inte på verksta’n nu.»
Men Pettersson gaf dem ett så vredgadt ögonkast, att skrattet plötsligt fastnade i halsen just som det var allra som friskast, och i stället kändes en obehaglig kåre längs ryggraden. Petterssons onda ögonkast betydde det samma:
»I morgon skall jag betala er, edra glopar, för det där skrattet.»
»Nykterheten går aldrig», sade öfverskäraren.
Källa: Project Runeberg ·