Sida 47
Fra Diavolo-Sällström och Günther
simpla pepparkaksstånden, af hvilka ett stod i hörnet af Fredsgatan och torget.
En kunglig sekter och en gardesfänrik stötte tillsammans på Norrbro. Äfven den sistnämnde var civilklädd, men man kunde genast se, att han vore militär, ty han hade mustascher. Alla civila tjänstemän rakade sig på den tiden och läto endast ett par små polisonger vittna om att de icke voro i saknad af skäggväxt. Helskägg bar ingen, således ej häller militärerna, med undantag af gardesregementenas timmermän, men det var bara lösskägg och förekom endast i parad.
»Du går väl på spektaklet i afton?» frågade kungl. sektern.
»Naturligtvis», svarade fänriken. »Sevelin har ju recett, och så lära vi få en ny opera.»
»Minsann inte för tidigt. Gud vet, hvad presidenten tänker på. Han har nu snart ett helt år varit teaterdirektör.»
»Presidenten» var Per Westerstrand, som 1882 utnämnts till förste direktör för kongl. maj:ts hofkapell och spektakler, en allmänt omtyckt man, stormästare i P. B., verksam ledamot i Bellmanska sällskapet och ett stort antal andra glada samfund, musikalisk och literär, själf god sångare och talangfull tonsättare och som, under det han dyrkade konsten och nöjet, aldrig försummade sin tjänst hvarken som teaterledare eller president i statskontoret. Liksom alla andra teaterdirektörer, undgick han dock icke tadlet, men bar det med gladt jämnmod.
Källa: Project Runeberg ·