Sida 49
Fra Diavolo-Sällström och Günther
därpå under koleratiden — så stoppade de cigarrerna på sig och vandrade upp åt Drottninggatan för att dricka kaffe hos fru Schütz, som var känd för sitt förträffliga kaffe och hade konditori-schweizeri i n:r 30 vid nämnda gata.
Efter kaffet följde naturligtvis punschen, då som nu, och så gick eftermiddagen. Man hade god tid, tyckte man, ty spektaklet skulle ej börja förr än kl. 7, ehuru det vanligtvis började half 7. Men slutligen stodo de unga männen i stora operaförstugan och bekikade de fina damerna, som stego ur vagnarne på torget och skyndade in i teaterhuset.
***
Salongen fylldes småningom. Visst osade det litet olja, men belysningen var oklanderlig efter den tidens tillgångar. Stora kronan var nedhissad och sväfvade majestätiskt öfver amfiteatern, på hvars smala, med blått tyg klädda, raka bänkar hufvudstadens fina värld intog sina platser, men den satt också på första raden och glänste i all sin prakt. Fruntimmernas toaletter voro kanske mera än nu på en operaafton utvaldt fina.
På båda sidor om den tidens amfiteater (parkett) sträckte sig stående parterr, där en plats vid operaföreställningar kostade 24 sk. banko och 20 då talstycken gåfvos.
Salongen rymde 1,184 personer, följaktligen 244 flera än under operahusets sista tider, men var den
Källa: Project Runeberg ·