Sida 5
1. Humorn och Svenska Folklynnet
%
het med ljusdunklet. Hvad ljusdunkel är, låter icke be-skrifva sig för den, som icke sett det; dess outsägbara hemlighet beror derpå att logiskt oförenbara motsatser ljus och mörker — äro innerligt hopsmälta till en underbar klarhet, en hemlighetsfull genomskinlighet, en naturlig magi, så att det på engång är ljust och mörkt, så att vår fantasi lifligt deraf tilltalas, utan att vårt förstånd kan göra.sig reda för orsaken *)• Så ock humorn, denna hemlighetsfulla enhet af smärta och glädje.
Humorn är sålunda icke endast en särskild art af det komiska. Han är icke blott ett löje blandad t med vemod, utan äfven ett vemod, dämpadt af leendet. Strängt taget följa väl de olika stämningarna i tidsföljd på hvarandra; men man hinner icke att särskilja den ena från den andra, emedan den ena oupphörligt går öfver i den motsatta, utan att man märker huru denna öfvergång försiggått, och man kan så mycket mindre märka det, som i hvarje efterföljande stämning den föregående alltid klingar med. Stundom kan dock den ena stämningen så länge fasthållas, att dep hinner skapa sig ett sjelfständigt, af den andra oberoende uttryck;* detta inträffar oftare med den glada stämningen, och i så fall kan dess yttring blifva rent komisk.
Har humorn sin grund i stämningen, i känslan, så är det nödvändigt att närmare undersöka dennas ursprung och beskaffenhet, ty icke är hvar och en, som gråter och skrattar på samma gång, en humorist; då vore barn och hysteriska qvinnor de största humorister. Humorn förutsätter så väl ett rikt, om sig fullt medvetet själslif, som ock en brytning derinnom. Humoristen ser med smärta huru det ädlaste och bästa inom honom alltjemt vanställes och hämmas af det lumpna och obetydliga; vid hvarje högre själslyftning, hvarje ideel sträfvan fäster sig en gäckande tomte och drager den ned i det platta, i det sinliga; tycr
') Riegel, Grundriss der bildenden Kiinste s. 123.
Källa: Project Runeberg ·