Bellman och Fredmans epistlar. En studie

ker sig hans infe öra någongång förnimma tonerna af en högre harmoni, ititränga snart de skärande ljuden af narr-bjellans klingklang. Han är nu en gång oeftergifligt fast-smidd vid det ändliga, det oideala, det värdelösa, och han kan icke derifrån göra sig fri. Han känner sig kraftlös och oförmögen att till det ideala svinga sig upp, hans sjelftillföysigt brytes, hans stolthet krossas. Men å andra sidan känner han ock, att detta ideala icke för honom är något främmande. Hvarföre eljest längta efter dqt, sträfva till det? Han finner, att han i sitt innersta är ett med detsamma, vore det än blott i den derur hemtade kännedomen om och smärtan öfver sin egen ofullkomlighet. Tryggad vid denna känsla kan han nu blicka ned på det maktlösa, som ändock har så mycken makt; och så försattes han in i denna dubbelstämning, i hvilken han på en gång finner sig förkrossad och upplyftad.

Att härvid förutsättes en ständig växelverkan emellan den inre och den yttre verlden, är naturligt; men följden är ock, att humoristen finner derute samma motsägelse, som inom sitt eget bröst; verlden blir honom en spegelbild af hans inre. I det starka ser hån det svaga; i det svaga ser han det starka. Ställ framför honom en mensk-lig storhet, inför hvilken hopen knäböjer; hans öga upptäcker straxt de menskliga bristerna. Visa honom något, om än så ringa och föraktligt: han skall lätt deruti uppspana ett godt, ett älskvärdt. Han faller icke gerna i beundran, men han föraktar heller ingenting. J$, hellre omhuldar han det ringa, emedan detta bereder honom glädjen att kunna framdraga ett godt, der ingen väntade det; då deremot det sublima mera retar honom till att uppehålla sig vid det, som ändock fattas, och lätt kan gifva honom en anstrykning af bitterhet. Dock, det är det egendomliga för humoristen, att hvadhelst han än ser, förgäter han icke, att han sjelf icke är en smula bättre än det. som väcker hans löje; och deruti skiljer sig humoristen från den blott qvicke eller från den, som komiskt uppfattar