Bellman och Fredmans epistlar. En studie

han till den honom omgifvande verlden, då han söker gifva uttryck åt sitt inre, och derifrån hemtar han än ett, än ett annat, som med ’ hans känsla stämmer, och detta begagnar han som symboliskt uttrycksmedel. Hvad han sålunda upptagit skildrar och utmålar han så som det i hans känslas ljus för honom framställer sig; och dervid är han ingalunda så nogräknad om bevarandet af föremålens egendomlighet; hufvudsaken är, att de synas i den belysning, som hans stämning kräfver. Detta kan visserligen sägas gälla om all lyrik; ty känslan har sin fullt motsvariga uttrycksform i tonen, icke i ordet, och den lyriske skalden är derföre mer eller mindre nödsakad att låna. Men den svenske lyrikern omfattar med förkärlek den form, som framställer den yttre verlden som en spegelbild af det inre; de från naturen eller menniskolifvet lånade bilderna utmålar han med en omsorg, som om de framställdes endast för deras egen skull, som hade de fullt sjelf ständig betydelse, allt under det han troget håller fast vid känslans grundstämning. Så ingår gerna ett kraftigt episkt element i den svenska lyriken; och de skalder, som lyckats att mest slå an på nationen, hafva alla varit episkt-lyriska: Bellman, Tegnér, Runeberg m. fl.

Hos Bellmaiv träffas få rent lyriska dikter. Gemen-ligen anknyter han vid en naturscen, en tilldragelse eller en situation ur menniskolifvet och framställer den i lef-vande åskådlighet; men han gör det på sitt egna vis och så att man alltid påminnes om Bellman. Det episka är alltid doppadt i lyrik. Sina naturtaflor utför han icke med den episka omständligheten och jemna ordningen i skildringen, utan raskt griper han i flygten ett drag här och ett drag der, alla så valda, att de på en gång tillfredsställa åskådningens och känslans fordringar. Införer han en person på scenen, så underlåter han sällan att skildra dennes utseende och kostym, stundom utförligare, stundom blott genom angifvande af något i ögonen fallande klädesplagg, något karakteristiskt drag eller ansigts-