Sida 167
Fredmans Epistlar
”Långt till måndan, J raska bröder,
Likså långt som från Norr till Söder!
Morgondagen blott oro föder Hela året ut.”
I flera af epistlarna herrskar den mest uppsluppna bacchanaliska yrsel, och sångaren synes medvetslöst hänförd af sina frigjorda begär. Den starka sinnligheten är hos Fredman förenad med ett varmt sinne för naturens behag, och yttringarna af detta natursinne frambryter midt under de burleska glädjeutbrotten, gifvande åt dessa en mildrande, ofta en vemodig ton. Fredman har derjemte en öppen blick för allt löjligt, och allt, hvarpå hans öga faller, vet han att begagna som afledare för sitt komiska lynnes yra skalkaktighet.
Dock midt under njutningen har han medvetande om dess intighet och förgänglighet, och det är liksom för att nedtysta detta medvetande, som han predikar fasthållandet af ögonblicket; men då uti de andras naivitet ligger ett frö till medvetande, så ingår uti Fredmans klarare medvetande en viss grad af naivitet. Erfarenheten har dock trängt äfven inpå honom, han känner äfven frånsidan af det glada lifvet, har sett vedervärdigheterna öga i öga. Men detta nedslår icke hans mod; kan han icke förjaga de mörka tankar, så vet han att möta dem.
Äfven öfver förgängligheten, öfver döden sjelf kan Fredman humoristiskt höja sig. Uti flera epistlar anställer han, ehuru i olika stämning, betraktelser öfver sin egen död. I dem röjer sig den dolda grundtonen af Fredmans väsende; uti dem kommer i dagen sjelfva den jordmån, ur hvilken de glädtigt yra sångerna hafva uppspirat, men hvilken de undanskymt med sin brokiga färgprakt. Men stundom öfvergår sjelfironien till sjelfbespottning, när nemligen hans reflexion, väckt till full sans af en eller annan yttre anledning, vänder sig med hela sin styrka mot honom sjelf. Exempel på dessa olika stämningar skola vi i den följande afdelningen meddela.
Källa: Project Runeberg ·