Sida 166
Fredmans Epistlar
han lärer. I ep. 4 sjunger han vid Anna Stinas säng, i ep. 7 vid Ulla Winblads och i ep. 72 vid Kajsa Lisas; i ep. 35 klagar han öfver Anna Gretas obeständighet och i ep. 77 ådrager honom kurtisen för Sofia på Lokatten stryk af kaptenen på snausskeppet Jungfru Mana. Men ännu mera än Fröja dyrkar han Bacchus; ofta anställer han jemförelse emellan sina känslor för den ena eller andra af dessa begge gudomligheter, och alltid lemnas företrädet åt den sednare.
”Vinet i mitt tycke v Mycke
Kärlek öfvergår.” (Ep. 20, v. 4. Jfr. ep. 2, v. 4, ep. 10, v. 4, ep. 21, v. 7.)
Också bringar han guden dagliga offer, prisande honom i nästan hvarje epistel.
”Bacchus, ingen ann,
Skall mig balsamera Som en stor, namnkunniger man” utropar han i ep. 24;'och på ett annat ställe bekänner han:
”Jag är en hedning: hjerta, mun och krafter Dyrka vinets Gud.
I alla öden,
I bleka döden Läskar jag min gom,
Och i min sista stund
Glaset för till mund.” (Ep. 23).
Således är Fredman långt ifrån bättre än de andra; men hvad som ställer honom öfver dem, är hans djupare humor.
Fredmans passion för kärlekens och glasets nöjen står i det närmaste samband med den ystraste lifsglädje, den innerligaste hängifvenhet åt ögonblickets fröjder och ett afgjordt förakt för följderna af sitt lefnadssätt. Att lifvet har sina vedervärdigheter, får han ofta nog erfara; men vid anblicken af de njutningar, det har att bjuda på, manar han att ”glömma allt lifsbesvär,” taga emot hvad som bjudes och slå bort alla tankar på den mörka framtiden:
Källa: Project Runeberg ·