Sida 165
Fredmans Epistlar
han djupare än vanligt känner sitt elände, såsom i rän-stenen vid ”Krypin,” der han kastar en vresig blick på den trasiga rocken, den svarta skjortan, de gamla skorna och lammskinsperuken. I en mera elegisk stämning skildrar han sin garderob i ep. 79:'
”Söndrig är vesten,
Lappad är resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta,
Och den der dyra skjortan var — mor Maja märk! — Bäckmanskans särk :/:
För tu år sen.”
Af åtskilliga ställen synes det, att Fredman varit en
man till åren och vid tiden för sitt uppträdande temligen
försupen. Lika god vagabond som någon af de andra,
drog han ikring, denne urmakare ”utan ur, verkstad och
förlag,” sjungande och supande, från krog till krog, be-
kymmerslös om sin klädsel, föga hållande på snygghet och
med ett utseende, som ojäfaktigt vittnade om hans lef-
nadssätt; men hvart han kom, spred han trefnad och glädje:
”Vin och flickor och Fredmans stråke Natten ljuflig gör;”
hvart han kom, var han den alla öfverlägsne, icke såsom Mollberg genom ett imponerande yttre eller kroppsliga företräden, utan genom sin andes större djup och rikedom. Wingmark, Bergen och Jergen äro ständiga föremål för hans gyckel; han skonar hvarken den kunglige Mollberg eller den känslige Movitz, ehuru den sednare behandlas med nästan mera hjertlighet än någon annan på grund af den själsfrändskap, som råder emellan honom och Fredman1).
Fredman delar för öfrigt med de andra samma smak och samma lefnadsåsigt, endast att af honom den sednare klarare och bestämdare uttalas. ”Supa, dricka och ha sin flicka, är hvad Sancte Fredman lär.” Och han lefver, som
1) Den inre frändskapen emellan Fredman och Movitz bestyrkes äfven deraf, att Bellman som skriftställare begagnade än den enes än den andres namn.
Källa: Project Runeberg ·