Sida 164
Fredmans Epistlar
serligen hade Bellman kunnat besjunga Stockholms krog-lif utan att behöfva lägga sina ord i munnen på en annan; men skulle den Fredmanska- verldsbilden blifva ett i sig afslutadt humoristiskt helt, så kunde icke skalden, såsom Archimedes, stå utom denna verld och sätta den i rörelse, utan han måstp sjelf tillhöra den, sjelf vara en af de handlande personerna, vara såsom en af de andra. Denne skald är Fredman; det är han, som knäpper sin lyra och vemodigt leende tecknar sig sjelf och det öfriga sällskapet. Hvad godt och hvad ondt, som finnes hos de öfriga, det är i rågadt mått hopadt hos Fredman. Han är ögat, som ser, munnen, som uttalar, hjertat, som känner hvad de andra i deras större eller mindre naivitet icke så klart kunna se, uttala eller känna. Han sammanfattar och afslutar hela kretsen; genom honom först blir den fullständig, och med rätta sjunger han (ep. 9):
”Käraste Bröder, här är behag:
Här är musik och flickor hvar dag,
Här är Bacchus buden,
Här är kärleksguden,
Här är allting — här är jag.
Denna allomfattande betydelse, som Fredman har, gör svårt att karakterisera honom. Karakteristiken af honom sammanfaller i viss mån med karakteristiken af Bellmanska humorn. Vi inskränka oss derföre till att samla de drag, genom hvilka vi kunna tydliggöra, att Bellman i Fredman skapat en lefvande personlighet, hvarefter vi, sedan vi af honom skaffat oss en bild, skola söka skildra hans inre genom att angifva hans stämning uti några af de epistlar, der denna mest betydelsefullt framträder.
Huru ofta än Fredman talar om sig sjelf, gifver han dock, helt naturligt, sällan någon skildring af sitt utseende; endast ett par gånger öfvergår hans humoristiska sjelfbetraktelse till en betraktelse äfven af hans yttre menniska, ehuru det då är kroppens tillfälliga förslapp-ningstillstånd eller klädernas ömkliga skick, hvarvid han uppehåller sig. Detta är förhållandet vid de tillfällen, då
Källa: Project Runeberg ·