Bellman och Fredmans epistlar. En studie

hennes lefnadssätt; och mörkrets makter, de leda paltar, gudinnans arffiender, ställa ofta för henne försåt. Stor är hennes förtviflan, dä hon faller i deras snara:

”Hopknäppta sträcks två klippingshandskar Med bön till skyn.”

Väl lyckas det henne engång att undkomma; men i ep. 36, just då hon står på middagshöjden af sin skönhet och i fulla drag njuter af dess magt, ryckes hon bort af fyra halta gubbar, lemnande allt efter sig i sorg och klagan. Tröstande sjunger dock skalden:

”Tiden lider,

Dagen skrider;

Tro, att lätt från skrubb ocb ris Astrilds vingar Snart dig svingar

I sitt paradis” l). *

Fredman hafva vi med flit sparat oss till sist, dels emedan han står högst inom den humoristiska rangordningen, dels emedan han i sin personlighet sammanfattar alla de öfriga, i det att hos honom klart framträder, hvad som endast dunkelt rörer sig hos de andra.

Då vi ofvan sagt, att Fredman är den sjungande Bellman, är detta icke att förstå som Om Bellman i Fredman målat sitt porträtt eller i hans lif skildrat sitt eget; utan vi mena der med, att Bellman uppgått i den af honom diktade personen och i denne nedlagt sitt eget humoristiska medvetande. Humoristen utgår nemligen, såsom redan blifvit antydt, från sig sjelf och till sig sjelf återvänder han; verlden uppfattar han blott genom sin egen själs spegel, men också ser han i verlden blott en spegelbild af sig sjelf. Hans eget jag tränger sig också alltid fram i förgrunden af hans skapelser, vare sig beklagande eller leende, men i sednare fallet aldrig hånleende, emedan han bland dårarna alltid inbegriper sig sjelf. Vis-

') Den i Bacchi Ordens kapitel uppträdande Ulla Winblad är — for att begagna ett uttryck, som hon der har om sig sjelf — mera ”fräck” än Ulla i epistlarne.

11*