Sida 173
III. Kommentarier
form skulle kunna ernå hvad intuitionen för honom uppenbarat.” Det är då icke underligt, om filosofen kan i skaldens verk uppvisa hvad denne icke igenkänner som sitt; han har nemligen ingen bekantskap med den nya formen, tankens form. Ingen kunde mindre än Bellman bekymra sig om en estetisk teori: ”att roa sig och andra var i det längsta för honom sjelf hans konstläras A och O:” yttrar Atterbom. Men att säga hvari det roliga ligger, att uppvisa, huru detta kunde blifva och blifvit ett poetiskt, det torde estetikem kunna göra bättre än Bellman sjelf.
Vår uppgift hafva vi så begränsat, att vi vid hvarje epistel vilja angifva den deri herrskande grundstämningen jemte den situation eller handling, vid hvilken denna stämning är bunden, redogöra för den förras skiftningar i sammanhang med den sednares utveckling, och ur den deraf vunna synpunkten bestämma epistlens karakter och söka förklara deri möjligen förekommande dunkla uttryck.
Då, såsom vi redan yttrat, hufvudafsigten med dessa kommentarier är att bestyrka den uppfattning af Bellman, hvilken vi uti det föregående framställt, så har det synts oss öfverflödigt att kommentera alla epistlarna. Vi hafva derföre inskränkt oss till ett urval, hvarvid vi villigt erkänna, att för samma ändamål detta urval kunnat göras både annorlunda och bättre.
Fästa vi oss först vid den mera inskränkta eller bibelparodien, hvilken ligger till grund för hela diktcyklens titel, så finnes denna parodi endast i en epistel fullt genomförd. I epistlen n:o 1 är genom begagnandet af de gamla ändelserna på ”omen” och ”enom” samt genom en och annan språkvändning en syftning på bibelspråket antydd, men ehuru Fredman der uppträder som en Bacchi apostel, är dock icke parodien alltigenom vidhållen. Epist-
Källa: Project Runeberg ·