Sida 172
III. Kommentarier
upplagan, der utförliga och fullt tillfredsställande förklaringar i dessa stycken meddelas.
Men äfven en blott poetisk kommentarie har sina svårigheter. Det gifves nemligen ett något, som förhvaije kommentator är oåtkomligt: detta osägbara, hemlighetsfulla, som gör att konstverket synes som ett högre naturverk, tillhörande en verld, hvars herrlighet vi ana, men icke känna. Det är detta, som man i njutningen alldeles ovilkorligt förnimmer, utan att man dock kan säga, hvar-uti det består. Göthe kallar detsamma ”det demoniska;” poesiens renaste doft beror deraf. Men om vi än uppgifva försöket att med ord på papperet fängsla detta flygtiga doft; så erbjuder dock ett konstverk andra sidor, öfver hvilka betraktelsen kan sprida ljus: sammansättningen af det hela, delarnes nödvändiga inre sammanhang, dessas beroende af de tankar eller känslor, som genom dikten uttalas, den verkan, som genom den valda formen åsyftas eller vinnes m. m. Väl kan någongång den estetiske tolkaren häri gå för långt, han kan i dikten inlägga sina egna tankar, görande af den något annat, än hvad den verkligen är. Men att detta möjligen kan inträffa innebär icke domen öfver den koi^stfilosofiska betraktelsen af konstverk. Skaldens fantasiverksamhet är på engång en medveten och en omedveten; och om den sednare sidan deraf känner ofta konstfilosofen mer än skalden sjelf. Icke gör sig skalden, då han diktar, reda för de krafter, som der-under hos honom äro i verksamhet, lika litet som ett qvickhufvud efter teorien om det komiska bildar sina infall. Nutidens förnämste estetiker yttrar i sitt sednaste arbete1): ”Shakspeare har i Richard och Macbeth uppdagat det ondas djup, långt innan Kant, Schelling, Hegel mätt detta djup med tankens sänklod; han har ifat före dem och filosoferna hafva möda att med begreppen hinna honom, men Shakspeare sjelf vore den siste, som i tankens
*) Vischer, Kritische Gänge. Neue Folge. V. Heft. s. 96.
Källa: Project Runeberg ·