Bellman och Fredmans epistlar. En studie

fosterländsk, en engelsk pregel. Inom den franska smakens eget område tränger i England humorn in som en maskerad fiende. Det är det engelskt nationella, som med den insmugglas och som lossar på de trånga konventionella banden; ty Fransmännens lynne är mera anlagdt för den på ytan spelande espriten än för den på djupet gående humorn. Att Dalin företrädesvis närmade sig de engelska humoristerna, att han fann den af dem begagnade form mest beslägtad med den skandinaviska andan och i sin klassiska smaksträfvan införde det ofransyska humoristiska elementet, detta tillsammans med hans stora förtjen-ster om svenskt språk och svensk historia synes ådagalägga, att han i all sin fransyskhet var mera svensk, än man i allmänhet velat erkänna.

Af engelsmännen upptog Dalin den humoristiska reflexionen, sådan den i Addisons tidskrift framträder; han samspråkar i sin ”Argus” med allmänheten i moralisk syftning om mångfaldigt skiftande ämnen, han afmålar sin tids seder på ett träffande sätt och sparar dervid icke på satirens gisselhugg, ehuru han svänger detta gissel med en viss godmodighet. Om för en läsare i våra dagar skämtet har åldrats och qvickheten mistat sin udd, om sedemålningarna numera endast för kulturhistorikern äro af intresse; så man må icke deraf tro sig ega rätt att föraktligt se ned på våra fäders smak; ingenting förlorar lättare sin friskhet än skämtet, och den tid står kanske redan vid dörren, hvilken icke längre finner behag i det, som roat oss. För sin tid var Argus oöfverträffäd och jem-för man Dalins stil med dåtidens tungrodda, kantiga prosa skall man lätt fatta möjligheten af det stora inflytande han genom sin tidskrift utöfvade. Dertill kommer att den Dalinska humorn var olik allt hvad svenska litteraturen i den vägen haft att bjuda på. Den var liksom den egel-ska af mera reflekterad art, hade ett bestämdt moraliskt syfte och begagnade företrädesvis satiren som sitt vapen. Denna åt betraktelse vända satiriska rigtning öfvergifver