Bellman och Fredmans epistlar. En studie

Dalin aldrig helt och hållet; men den lemnade allt mer och mer utrymme åt det oafsigtliga skämtet, skämtet för skämtets egen skull, och fick just derigenom en mera nationell färg. ”Dalin,” säger Atterbom, ”hade den likhet ”med Stjernhjelm, att han i sin själ förenade mycket all-”var och mycket lättsinne; olikheten var, att hos Dalin ”flödade det sednare vida oftare öfver de tillbörliga gränderna.” Men detta ”flödande öfver” kan beteckna att Dalin i sina dikter var mera humoristisk än Stjernhjelm. Dalin egde i rikt mått löjets gåfva. Lika mycket som hans komedi, ”Den Afundssjuke,” står öfver hans tragedi ”Brynhilda,” synas hans skämtsamma dikter öfverträffa hans allvarliga, den för sin tid berömda ”Svenska Friheten” icke undantagen. Hans styrka i skämtet tyckes hafva tagit till med åren, ja ökats i samma mån som hans egen erfarenhet af lifvet blef bittrare. Utom de bekymmer, hvilka af partihatet beredes honom sjelf, kände han äfven djupt det kränkande uti de förödmjukelser, som af de styrande tillfogades konungaparet, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrica, för hvilka Dalin hyste icke blott undersåtens vörd-nadsfulla, utan äfven den enskilde vännens varma känslor. Men i samma mån hofvet och drottningen funno sin belägenhet dystrare, i samma mån flöt Dalins qvickhet ymnigare, i samma mån blef han fyndigare att påhitta medel att hålla lynnet uppe. Han säger enstädes uti en etymo-logisk förklaring öfver ordet lustig: ”lustig är ett godt ord och betyder att man ej gråter; vara lustig kurerar mjeltsjukan och förlänger lifvet; men hvad som öfvergår lustig är att vara to kl u sti g.” Till denna toklustighet höjde han sig ofta; dock skedde det icke alltid af oblandad glädje, utan, såsom han sjelf sade, för att'”kurera mjeltsjukan,” glömma anledningen till bekymmer, och detta bemödande gifver en fin humoristisk schattering åt den glada taflan.

Allvaret hos Dalin är icke så sällsynt, som man af det nu sagda kanske skulle vilja föreställa sig, och i förbi-