Modersmålet och dess utvecklingsskeden

Vilja vi betrakta ett språk i dess skiftande former under den tid det lefvat och lefver, vilja vi med andra ord studera dess historia, så äga vi med undantag af det närvarande ögonblicket naturligtvis inga andra källor härför än de minnesmärken af detta språk, som på ett eller annat sätt i skrift blifvit bevarade, d. v. s. dess literatur. Hade fonografen redan länge varit uppfunnen och använd, skulle vi kunna genom den höra forna tiders talspråk — nu kunna vi emellertid blott se deras skriftspråk och däraf sluta oss till det fordom talade lefvande språket.

Då förhållandet så är, måste vi ock göra följande anmärkningar:

Skriften kan aldrig blifva en fullt trogen bild af talet. Äfven med den mäst ljudtrogna stafning i världen kunna vi med de synliga tecken, vi kalla bokstäfver, aldrig noggrant återgifva de hörda ljuden. Skriften kan, äfven i sin mäst fullkomliga gestalt, aldrig blifva annat än en mer eller mindre misslyckad fotografi af talet.

Härtill kommer vidare, att knappt något alfabet finnes, som är så fullständigt, som det kunde vara. Det alfabet våra förfäder användt och vi ännu använda är dessutom i jämförelse med många andra till och med mycket bristfälligt. Vi sakna ännu i dag många skriftecken, som vi behöfva och som vi kunde skaffa oss. Så t. ex. sakna vi bland annat ett eget tecken för sj-ljudet (jämför själ, skäl, stjäl o. s. v.) Härigenom blir det skrifna språket faktiskt en än mer misslyckad fotografi af det talade än hvad det nödvändigt behöfde vara.

När ett folk hunnit så långt i bildning, att det vill skapa sig en egen litteratur, gör sig dessutom oafvisligt gällande behofvet af ett gemensamt stadgat skriftspråk. Detta litteraturspråk måste för att vara gemensamt ock vara för alla lika. Det måste därför ock vara så att säga i viss mån stannat eller fruset i förhållande till det ständigt flytande talspråket. De dialektiska skillnader, som alltid mer eller mindre finnas äfven i det mäst vårdade talspråk — eller, som man säger, i riksspråket — få där ej framträda. Och äfven en mängd former, som man väl i dagligt tal använder, men hvilka ej ännu vunnit allmänt erkännande, hvilka ännu betraktas och föraktas som slarfviga och simpla — t. ex. tatt i stället för tagit, hinde i stället för hann o. s. v. — få i skriften ej brukas. De kunna