Sida 9
2. Det urnordiska språket
den s. k. antikva-stilen, hvarpå denna lilla uppsats är tryckt, och den s. k. fraktur-stilen — också blott en ombildning af romarnas abcd — hvarpå än i dag biblar, katekeser och äfven andra arbeten stundom tryckas.
Runskriften upphörde mycket tidigt i Tyskland, höll sig längre kvar i England och längst i den skandinaviska Norden, där den först omkring 1500 e. Kr. kan sägas ha blifvit mera allmänt bortlagd efter en 500-årig strid mot det med kristendomen införda och nu brukliga alfabetet.
Vilja vi jämföra det urnordiska språket och vårt nu talade språk, förefaller det senare nästan som ett förkrympt barn af det förra. Skulle vi t. ex. säga: Sven brände sin son — så ljudtroget som möjligt efter uttalet återgifvet: Svänn brännde sinn sån —, så skulle detta på urnordiska lyda: SwainaR branniðe sinino sunu. Vi nämna i förbigående, att våra urnordiska förfäder mycket väl kunde ha sagt detta, ty det var då vanligt att man brände liken efter de döda. Säga vi: min son var död, måste detta på urnordiska ha hetat: minaR sunuR was dauðaR. Vi vilja i anledning af dessa exempel blott fästa uppmärksamheten på en sak. Den skillnad mellan hvad i satsläran kallas subjekt och objekt, den skillnad som vårt språk ännu i formen bevarat i sådana fall som han—honom, hon—henne, denna skillnad uttrycktes genom olika former i urnordiskan nästan i alla ord, som betecknade en person, ett ting eller en egenskap. Såsom subjekt hette min son, som vi se, minaR sunuR, såsom objekt åter minino sunu.
Vi ha med dessa exempel sökt närmare belysa hvad vi menade, då vi nyss sade, att ordformerna i vårt nuvarande språk förefalla som hopkrympta, om de jämföras med de motsvarande urnordiska. Genom en mängd af ändelser och böjningsformer, som nu länge sedan förlorats, kunde våra urnordiska förfäder vida bättre än vi uttrycka ordens inbördes förhållande i satsen. Deras språk företer till och med stundom en i våra ögon nästan öfverflödig formrikedom. Vi säga, som ofvan nämts och som vi alla veta, nu i dagligt tal jag band — vi band, om vi ock skrifva vi bundo. Men på urnordiska hette det ej blott alldeles
Källa: Project Runeberg ·