Sida 10
2. Det urnordiska språket
nödvändigt (eka) band, (wiR) bundum — med tecknet () menas, att orden eka = jag och wiR = vi kunde uteslutas — utan man hade äfven i vissa fall särskilda former, när det var fråga om två och icke flera, så att vi (två) bundo hette (wit) bundu, men vi (flera) bundo (wiR) bundum. Härmed vilja vi dock ingalunda hafva sagt, att vårt nu varande språk skulle i samma mån vara otydligare, som det är formfattigare än urnordiskan. Det är nämligen ingalunda gifvet, att ett språk är tydligare och klarare i samma mån det är mera formrikt. Tvärt om kan det stundom i hög grad bidraga till ett språks klarhet, att ändelser blifva ersatta genom själfständiga ord. När vi nu — för att ytterligare upprepa samma exempel — säga jag band, vi band, är detta till och med tydligare än när våra urnordiska förfäder sade (eka) band, (wiR) bundum, ty band kunde äfven betyda (han) band.
Väl kunna vi i flera fall vara frestade att afundas våra förfäder deras språk, men de skulle ock, om de kunde uppstå ur sina tusenåriga grafvar, kunna i många fall blifva frestade att afundas oss vårt modersmål.
Vi sade, att i allmänhet ej kan spåras några dialektskillnader i urnordiskan. Inskrifter från så skilda trakter som t. ex. från Slesvig och Trondhjem förete ingen nämnvärd olikhet. Detta är fullt sant, så vida det endast är frågan om en skillnad i rummet. Däremot finnes det en stundom ganska stor språklig skillnad mellan urnordiska inskrifter, som äro skilda till tiden. Jämföra vi minnesmärken af det urnordiska språket från 500-talet och från 700-talet e. Kr., finna vi ofta en ej ringa olikhet i språkformerna. Flertalsformen stenar hette t. ex. på 500-talet stainoR, men på 700-talet stainaR, åtminstone i vissa trakter. Ju yngre minnesmärken af urnordiskan vi betrakta, dess större likhet visar den med sitt dotterspråk, vårt modersmål.
Och under vikingatiden kan man ock, som sagt, skönja värkliga dialektskillnader, i det att språket på samtidiga, men från olika trakter härstammande inskrifter visar i det hela allt större olikheter från ju mera sins emellan aflägsna orter dessa inskrifter äro. Dessa dialektskillnader, som vi nu börja att kunna spåra, utbildas allt mera och återfinnas sedan fullt utvecklade i de olika nordiska språken — vårt modersmål och dess ofvan nämda systerspråk. Det är därför vi äro berättigade att säga, att
Källa: Project Runeberg ·