Modersmålet och dess utvecklingsskeden

i Frithiofs Saga af Tegnér (“Sitter i högen, högättad höfding“ o. s. v.) är fullkomligt tillfällig, emedan Rökstenen ej var tolkad, då Tegnér skref denna dikt.

Konsten att rista runor var ett särskilt yrke, och vi känna till namnet flera sådana runomästare. I Upland synes denna konst mer än annorstädes ha idkats; omkring hälften af alla hittills funna svenska runstenar äro från detta landskap. Bland senare märkliga runinskrifter nämna vi blott Forsaringen från början af 1100-talet — en metallring, hvarpå är inristat ett lagstadgande. Den är funnen i Forsa kyrka i Hälsingland.

Under denna tid ägde vårt modersmål åtskilliga ljud och ljudförbindelser, som vid slutet af densamma upphörde. Det ägde då ännu två slag r-ljud (vi ha tecknat dem med r och R), hvilka på 1200-talet tyckas ha sammanflutit i vårt nuvarande r. Omkring 1200 sammandrogos tväljuden ei, au och öy, det förra till e, de senare till ö. Så hette t. ex. heta under runtiden heita, öka auka och öra öyRa. Vidare ägde språket under denna tid s. k. nasalerade vokaler (se första noten å sid. 14), hvilka sannolikt senast under 1200-talet fullkomligt uppgått i våra nuvarande vokaler. I några trakter, såsom i norra delen af Dalarna, finnes dock detta uttal ännu kvar.

Den s. k. slutartikeln såsom vind — vinden, gosse — gossen, torde under denna tids sista skede ha börjat användas, men kan ej sägas vara i fullt bruk förr än omkring 1300 e. Kr. Den är uppkommen genom att ordet en, som betydde den, småningom sammansmälte med föregående ord.

I det hela var språket mer formrikt och stod vida närmare det urnordiska språket än under följande period.

Lånord från främmande språk torde ha varit tämligen sällsynta. Redan i urnordisk tid lånades ett och annat, såsom t. ex. öyriR, numera öre från lat. aureus, som betyder gyllene; “örets“ älsta betydelse var således ett guldmynt. Under runtiden inkommo hufvudsakligen genom kristendomen åtskilliga ord, särskilt sådana som beteckna den kristna gudstjänsten. Så t. ex. präst af gr. presbyteros (= äldre), kalk af lat. calix (= bägare) m. fl. I det hela var dock språket föga uppblandat med främmande ord, och