Read Runeberg

Modersmålet och dess utvecklingsskeden

Originalsida 28
Originalsida 28
Originalsida 28
Originalsida 29
28–29

Sida 28

5. Den nysvenska tiden

ansa RR FRAME RAN RS NEG OK RS RE SSREREAA Sr ja ARN + Vv sy HA je & dä 1 6 Ål ; Fr

28 " MODERSMÅLET.

alla börja uttalas med blott /j. Afven 1 detta fall se vi det allmänna stafningssåttet återgifva det forna uttalet.

Beträffande själfva skrifsättet nämna vi, att den nya bokstafven å allt från början af reformationen kommer i fullt bruk. I afseende på formen visar språket ett allt- jämt fortgående närmande till vårt nuvarande böjningssätt. På 1500-talet och äfven senare förekomma väl ännu en mängd forna böjningsformer, men man kan lätt läsa så att säga mellan raderna, att de ej ägde några rötter i språk- känslan. Man hörde dem ännu i minnet, ty de hade så nyligen upphört att höras, men man visste ej längre rätt hvart de hörde. Däraf följde ock, att man ej sällan an- vände dem på ett mot det forna språkets böjningslagar stridande sätt. I fornsvenskan hette det t. ex. annar man (en annan man), men annor kvinna. Man tyckte då, att man äfven kunde säga annor man, hvilket talesätt vi än i dag äga kvar. |

Bland böjningsförändringarna under detta tidsskede anföra vi, att det nu blef allmän regel, att mellan t. ex. gossen och gossens under alla förhållanden begreppsskill- naden uttrycktes blott genom tillägg af s. Det hette fordom ett rike — flera rike, men nu börja ändelserna -er och -en tillfogas för att utmärka flertalsformen, sålunda ett fängelse — Hera fängelser, ett rike — Hera riken. Form- skillnaden vi klyfvom — de klyfva upphör, i det att man nu också säger vi klyfva. Andelsen -om ha vi numera blott kvar i uppmaningssatser såsom t. ex. hörom! och äfven i denna ställning använda vi den endast vid mer högtidliga tillfällen. På Gustaf Vasas tid blir böjningstypen bo—bodde —bott, fly>flydde—flytt (i ovårdat språk nu äfven be—bedde —bett) först allmänt genomförd. I äldre fornsvenska hette det boa—bode—bot 0. 8. v. BSubjekt och objekt få nu samma form såsom t. ex. vind, klocka (jämför ofvan vinder—vind, klocka— klocko). En skillnad i formen mellan dessa begrepp finnes från denna tid kvar blott i orden jag —mig, du—dig, vi—0ss, I—eder, han—honom, hon— henne, de—dem. Det ännu omstridda tilltalsordet »i är redan i allmänt bruk omkring 1650. ;

Genom reformationen och Sverges inblandning i den allmänna europeiska politiken allt från 90-åriga kriget kom vårt folk i en långt närmare beröring med det öfriga Europa än förut. En naturlig följd häraf var, att vårt

Källa: Project Runeberg ·