Sida 28
5. Den nysvenska tiden
ansa RR FRAME RAN RS NEG OK RS RE SSREREAA Sr ja ARN + Vv sy HA je & dä 1 6 Ål ; Fr
28 " MODERSMÅLET.
alla börja uttalas med blott /j. Afven 1 detta fall se vi det allmänna stafningssåttet återgifva det forna uttalet.
Beträffande själfva skrifsättet nämna vi, att den nya bokstafven å allt från början af reformationen kommer i fullt bruk. I afseende på formen visar språket ett allt- jämt fortgående närmande till vårt nuvarande böjningssätt. På 1500-talet och äfven senare förekomma väl ännu en mängd forna böjningsformer, men man kan lätt läsa så att säga mellan raderna, att de ej ägde några rötter i språk- känslan. Man hörde dem ännu i minnet, ty de hade så nyligen upphört att höras, men man visste ej längre rätt hvart de hörde. Däraf följde ock, att man ej sällan an- vände dem på ett mot det forna språkets böjningslagar stridande sätt. I fornsvenskan hette det t. ex. annar man (en annan man), men annor kvinna. Man tyckte då, att man äfven kunde säga annor man, hvilket talesätt vi än i dag äga kvar. |
Bland böjningsförändringarna under detta tidsskede anföra vi, att det nu blef allmän regel, att mellan t. ex. gossen och gossens under alla förhållanden begreppsskill- naden uttrycktes blott genom tillägg af s. Det hette fordom ett rike — flera rike, men nu börja ändelserna -er och -en tillfogas för att utmärka flertalsformen, sålunda ett fängelse — Hera fängelser, ett rike — Hera riken. Form- skillnaden vi klyfvom — de klyfva upphör, i det att man nu också säger vi klyfva. Andelsen -om ha vi numera blott kvar i uppmaningssatser såsom t. ex. hörom! och äfven i denna ställning använda vi den endast vid mer högtidliga tillfällen. På Gustaf Vasas tid blir böjningstypen bo—bodde —bott, fly>flydde—flytt (i ovårdat språk nu äfven be—bedde —bett) först allmänt genomförd. I äldre fornsvenska hette det boa—bode—bot 0. 8. v. BSubjekt och objekt få nu samma form såsom t. ex. vind, klocka (jämför ofvan vinder—vind, klocka— klocko). En skillnad i formen mellan dessa begrepp finnes från denna tid kvar blott i orden jag —mig, du—dig, vi—0ss, I—eder, han—honom, hon— henne, de—dem. Det ännu omstridda tilltalsordet »i är redan i allmänt bruk omkring 1650. ;
Genom reformationen och Sverges inblandning i den allmänna europeiska politiken allt från 90-åriga kriget kom vårt folk i en långt närmare beröring med det öfriga Europa än förut. En naturlig följd häraf var, att vårt
Källa: Project Runeberg ·