Modersmålet och dess utvecklingsskeden

DEN NYSVENSKA TIDEN. 35

Vi ha sökt att i några korta drag framställa vårt modersmåls öden under dess 1000-åriga historia. Vi ha härvid endast genom de språkprof, vi anfört, velat antyda de förändringar detsamma undergått i afseende på sats- byggnaden och betydelseförändringarna, emedan dessa före- teelser på så sätt bäst torde åskådliggöras och emedan en särskild framställniog af dem skulle blifvit allt för vid- lyftig för denna lilla skrift. I stort sett kunna vi säga, att vårt språks historia uppvisar en allt mer växande bö- jelse för större klarhet och enkelhet. Och ha vi än skäl att beklaga, hvad det genom denna sträfvan mistat, torde vi dock böra än mera glädja oss öfver, hvad det härigenom vunnit. Detta äfven, om vi måste medgifva att i flera fall - vinsten är mera skenbar än värklig. Den forna rikedomen på ändelser är nu till en stor del förlorad och den ersättes genom själfständiga framför hufvudordet satta biord. Så tt. ex. är det fornsvenska gud! — vi ha det än kvar i uttryc- ket gudi lof — nu ersatt af de två orden åt gud, men den tid varder väl kommande, då dessa ord hopsmält till ett och vi fått en förstafvelse i stället för en efterstafvelse eller som vi säga, ändelse. Så har det nämligen redan på sätt och vis skett i sådana fall som i uttrycken i dag, i natt, hvilka man stundom får se sammanskrifna som ett ord, hvilket de ock redan äro för tanken. ;

Må vi aldrig glömma, att språket såsom allt lefvande ständigt förändras, och att således vårt språk i framtiden torde komma att i mångt och mycket förete en annan gestalt än den det nu äger. Hvad framtiden bär 1 sitt sköte är ju alltid ovisst, om man ock i vissa fall kan gissa sig därtill. Vi vilja därför ej häller uttala några förmodanden om vårt språks framtidsöden. Vi vilja blott till sist uttala den önskan, att vårt modersmål må blifva allt mera klangfullt i afseende på ljuden, allt mera klart och enkelt i afseende på sin form- och satsbyggnad och att dess litteratur må blifva så till form som innehåll allt mera skön och allt mera rik.

— 449