Sida 274
Folket
274 Eå munarter ha med den trohet, som nerkiskan, qvarbållit könsmärket för adjektiverna, hvarföre den i fornspråket vanliga maskulinändelsen er här ännu allmänt användes, såsom löser, lös, lärder, lärd, starker, stark o. s. v. — Adjektiver, som i skriftspråket ändas på ig, bibehålla i nerkiskan ännu de ur- sprungliga ändelserna -Uger och -iger — Fornsv. -ugher, Fornn. -igr — t. ex. krokuger, krokig, hungruger, hungrig, tokuger, tokig, hiskliger, hisklig, lidiger, ledig m. fl. Anmärkningsvärda äro den mängd förstärkningsord, som i. nerkiskan till- läggas adjektiver för att stegra deras betydelse. Sådana äro gor, kan, mol, öheidli, otuli, skrof, skropp o. s. v., t. ex. gor-kallt, mycket kallt, kav- omöjlig, alldeles omöjlig, rndl-ensamter, helt och hållet ensam, öheidli-varm, olidligt varm, övuli-iwng, ofantligt tung, skrof-mätt, öfvermätt m. fl. Adjektivernas komparation är lika som i skriftspråket. Ofta förstärkes superlativus genom tillägg af ordet allä — det högsvenska allra — såsom allä-bäst, allä-mäst. Komparativer och superlativer, bildade af partiklar, äro: Anless (annorlunda), anlessare — Bakum (bakom), bakre, bakärst. Bara, — barsta. Borta, bortre, bortäst. Fram, främre, främst. Hit, hitre, hitärst. Inne, innre, innårst. Milla (mellan), — millärst. Nér, nedre, nedärst. Upp — oppärst. Hämma (nära), nämre, nämst. Sen, senare, senast (sist). Under, undre, unhärst. Ut, uttre, uttårst. Atter (efter), ättre, ätterst. Öfver, dfre, öfwärst. Pronomina. Personella pronomina: 1 Pers. 2 Pers. Nom. Ja. Du. D. A. Me (meg), mej. De (deg) dej. Nom. Vi. Ni. D. A. Oss. Er.
Källa: Project Runeberg ·