Sida 261
Vallentuna
Ilow och Kinsky af några skotska och irländska officerare, som följt honom dit. Gärningsmännen belönades rikligt af kejsaren.
W:s personlighet har af eftervärlden varit i hög grad omstridd, och en väldig litteratur föreligger om "Wallensteinsproblemet". Det var L. v. Ranke, som med sin "Geschichte Wallensteins" banade väg för den åskådning, som söker förklara den i mycket gåtfulle mannens verk och bana i de historiska källornas ljus. Bland senare forskare representera särskildt H. Hallwich den apologetiska, A. Gindely den kritiskt nagelfarande riktningen. Af arbeten, som behandla den på sin tid lifligt omstridda frågan om W:s lojalitet under sista skedet af hans lefnad, må nämnas Hallwich, "Wallensteins ende" (1879), E. Hildebrand, "Wallenstein und seine verbindungen mit den schweden" (1884; jfr "Hist. tidskr." 1883), Gædeke, "Wallensteins verhandlungen mit den schweden und sachsen 1631—34" (1884), samt Irmer, "Die verhandlungen Schwedens und seiner verbündeten mit Wallenstein und dem kaiser" (I—III; 1888—91). Sedan denna fråga kunnat betraktas som i hufvudsak löst, har den vetenskapliga diskussionen mer inriktats på W:s första tid som kejserlig general (1625—30). Viktiga bidrag äro här Gindely, "Waldstein während seines ersten generalats" (I—II, 1886), och Hallwich, "Fünf bücher geschichte W:s" (I—III, 1910); Hallwich har därjämte publicerat ett digert aktmaterial till belysning af W:s historia 1630—34 (i "Fontes rerum Austriacarum", 1914). Öfverskådligt sammanträngd är K. Wittichs framställning i "Allgemeine deutsche biographie". Om W:s ställning till den svenska politiken 1626—30 jfr N. Ahnlund, "Gustaf Adolf inför tyska kriget" (1918). Ehd. (N. A.)
Wallenstråle, Martin Georg, vitterlekare, organisatör af Göteborgs K. Vetenskaps- och vitterhetssamhälle, biskop, f. 3 okt. 1733 i Uppsala, d. 3 juni 1807 i Kalmar, var son till biskop Georg Wallin d. y., blef i egenskap af biskopsson adlad, 1756. 1758 promoverades han i Uppsala till filos. magister samt erhöll redan s. å. ett slags lönlöst förordnande som vice bibliotekarie och vice lektor i sin faders stiftsstad, Göteborg, och blef 1760 gymnasieadjunkt och bibliotekarie i survivans. Sedan han tagit prästexamen i Lund, kallades han 1761 till hofpredikant och gjorde därefter en längre utländsk resa, under hvilken han besökte Holland (bl. a. Amsterdam), Paris, England (Oxford och Cambridge), Leipzig, Wittenberg och Berlin. 1766 återkom han till Göteborg, där han 1763 hade blifvit utnämnd till lektor i historia. 1772 blef han teol. doktor i Uppsala och erhöll 1777 Fjärås pastorat med bibehållande af lektorslönen. Från lekturen erhöll han 1779 tjänstledighet. Under sin lektorstid utöfvade W. rätt mycken litterär verksamhet. Han skref ock i tidningar, och 1774—75 var han en bland utgifvarna af tidningen "Götheborgs allehanda". Dessutom intresserade han sig lifligt för det vittra föreningslifvet, som då började blomstra i Göteborg. Redan 1759 var han medlem af den rosénska (se Rosén, J.) vitterhetsklubben, och efter Roséns död (1773) trodde han sig om "att kunna bygga på en mera stabel grund än den fosforiska vitterhetsklubben af 1760 (rätteligen 1759) och gaf Vetenskaps- och vitterhetssamfundet ifrån att hafva varit en societet inom lyckta dörrar all möjlig publicitet till favör för allmänna hushållningen, naturalhistorien och vitterheten". Han organiserade sålunda det nuv. Vet. o. vitt. samh. (se d. o.) i Göteborg och lyckades, efter en hel del motigheter, 1778 göra det till kungligt. Han var jämväl dess förste sekreterare (1778—80). W. utnämndes 1781 till kyrkoherde i Kumla pastorat af Strängnäs stift, hvilket han tillträdde 1783, och i dec. 1789 till biskop i Kalmar stift med följande förord af sin frände Schröderheim: "W. har den nåden att vara känd; han är glad, vällustig, alltid behöfvande, äregirig, med ett ord en skickelig biskop i mitt sinne. Han är visserligen äfven välsinnad i sin politik och kanske mest ortodox der". W. svek icke konungamaktens förtroende under den vanskliga Gäfle riksdag, där han var en af de trogne. Som biskop och eforus var han verksam särskildt på undervisningens område och ifrade mycket för Kalmar gymnasiebibliotek och dess samlingars förkofran samt deras ersättande efter branden 1800. W. var flitig talare och äfven något poet, dock utan synnerliga anlag. Lärda uppsatser, resebref o. d. af honom offentliggjordes bl. a. i de göteborgska tidningarna och i Gjörwells "Sv. Mercurius". Han sysslade äfven med biografier. Se Göteborgs Vet. o. vitt. samh:s "Handlingar. Ny följd", XVI. K. W—g.*
Wallenstädtersee [-ṡe]. Se Walensee.
Vallentin, Hugo Ferdinand, författare, f. 10 dec. 1860 i Göteborg, genomgick 1877—79 Göteborgs handelsinstitut, var sedan en tid handelsagent och öfvergick, efter att flera år ha medarbetat i olika tidningar, 1894 definitivt till pressen. 1894—1901 redigerade han "Söndags-nisse", som då rycktes upp betydligt, och "Puck" 1901—09. Fr. o. m. 1910 har V. varit bosatt i London, där han företrädt Sveriges intressen i den engelska pressen och hvarifrån han sändt korrespondenser till "Göteborgs handels- och sjöfartstidning". V. har ut gett humoresken Karl Petterssons öden och missöden (1892), Pokerboken (1903), Sådant är lifvet (1909), London (1912) och skådespelet Makt (1914, under pseudonymen John Street). Af betydelse är V:s öfversättarverksamhet från engelskan, hvarigenom Bernhard Shaw m. fl. moderna engelska författare för scenen blifvit kända i Sverige. 1892—1908 var V. svensk korrespondent till flera Londontidningar, bl. a. "Daily chronicle". R—n B.
Vallentuna. 1. Härad i Stockholms län, ingår i länets Västra domsaga och Värmdö fögderi samt omfattar socknarna Fresta, Hammarby, Vallentuna (före 1 jan. 1920 endast delvis), Vada, Angarn och Össeby-Garn. 27,114 har. 5,713 inv. (1920). — 2. Socken i Stockholms län, Vallentuna härad (före 1 jan. 1920 delvis i Danderyds skeppslag). 6,724 har. 1,573 inv. (1919). V. utgör ett pastorat i
Källa: Project Runeberg ·
