Sida 522
Wegelius, 2. Johannes, d. y.
under 1200-talet, stod i konung Håkan Håkanssons hird och bidrog mycket till hans val på Öreting efter konung Inge Bårdssons död, 1217. Af hertig Skule blef V. sårad under ett upplopp i Oslo 1218, och honom tillerkändes därför en skadeersättning i penningar, hvilken han dock efterskänkte. Han utnämndes därefter till sysselmand på Haalogaland, men bragtes redan 1221 om lifvet på Harstad af sysselmanden Anders Skjaldarbands folk. V. omtalas i sagorna som "konungens måg", utan att dock släktskapen är känd. E. H.
Vegas, Frey Damián de, spansk diktare och präst, lefde i senare delen af 1500-talet, utmärkte sig genom lättflytande vers och rent språk. V. var såväl lyriker som dramatiker. Hans Libro de poesía cristiana, moral y divina (1590) innehåller redondillas, quintillas, decimas, sonetos, canciones m. m. samt Comedia llamada Jacobina ó benedición de Isaac, Coloquio entre una doncella honesta y un mancebo lascivo, amante och Coloquio entre un alma y sus tres potencias. Se Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles" och Barreras "Catálogo". V. är intagen i Spanska akad:s "Catálogo do autoridades de la lengua". Ad. H—n.
Vegeholms slott. Vegeholm, gods i Ströfvelstorps socken, Kristianstads län, nära Vegeåns utlopp i Skelderviken, omfattar 11/16 mtl säteri samt underlydande i Ströfvelstorps och Vällinge socknar, tax.-v. 1,001,200 kr. (1920), med en areal af 600 har åker, 150 har betesmark och 600 har skog samt flygsandfält. Hufvudbyggnaden, en dansk borg från 1500-talets början, brändes 1525, men uppfördes ånyo 1530 och är i sitt nuvarande skick (se fig.) efter en grundlig omdaning 1902, ett trevånings stenhus med högt brutet tak, omslutande en med två våningar höga arkader kringbyggd, nästan kvadratisk borggård, samt i hörnen i n. ö. och s. v. försedd med två väldiga, fyrkantiga, från fasaderna framskjutande torn. På ömse sidor om norra fasaden ligga två fristående låga flygelbyggnader, och slottet, som kringflytes af Vegeån, är närmast omgifvet af en trädplanterad, af en stenmur kringgärdad borggård, samt af en storartad, af I. P. Anderssen planerad trädgård. Sex stora lindalléer leda stjärnformigt till slottet. — V. byggdes 1530 af danske riksmarsken Tyge Krabbe (se d. o.), egdes af hans släkt till 1663, då det köptes af G. O. Stenbock (se d. o. 8) och efter hans död först af Malmöhandlanden O. Nilsson Engelholm och därefter af lagman J. Cedercrantz (f. 1646, d. 1699). Hans släkt innehade V. till 1814, hvarunder det grundligt restaurerades. Det har sedan flera gånger bytt egare och innehas f. n. (1920) af ryttmästaren V. von Geijer. E. A—t.
Wegele, Franz Xaver von, tysk historiker, f. 1823 i Landsberg (Bajern), d. 1897 i Würzburg, 1851 e. o. professor i Jena, 1857 professor i historia vid Würzburgs universitet, författade bl. a. Karl August von Weimar (1850), Dante Alighieri's leben und werke (1852; 3:e uppl. 1879), Friedrich der freidige und die Wettiner seiner zeit (1247--1325) (1870), Geschichte der universität Würzburg (2 bd, 1882) och Geschichte der deutschen historiographie seit dem auftreten des humanismus (1885). Af Münchenakademiens historiska kommission var W. betrodd med uppdraget att redigera "Allgemeine deutsche biographie" (sedan 1875 i förening med R. von Liliencron) och "Forschungen zur deutschen geschichte". Han utgaf äfven "Thüringische geschichtsquellen" (2 bd, 1854—55).
Wegelin, Johan Georgsson, affärsman, talman, f. 7 nov. 1768 i Stockholm, d. där 6 maj 1843, blef grosshandlare 1795, fick kommerseråds titel 1808, var fullmäktig för Stockholms borgerskap vid valriksdagen i Örebro 1810, då han äfven förordnades till talman för borgarståndet, samt vid riksdagarna 1812 och 1815. W. åtnjöt stort anseende och hade en mångfald förtroendeuppdrag; bl. a. var han medlem af direktionen för Göta kanalverk från början till 1828, fullmäktig i Riksbanken 1805—10 och i Riksgäldskontoret 1812—29 m. m. W. var ifrig frimurare. L. S.
Wegelius. 1. Johannes W. d. ä., präst, bondson från Seinäjoki kapell i Österbotten (födelseåret obekant), d. 1725 i Tyrvis, student i Uppsala och Åbo 1680, utnämndes 1685 till collega superior vid trivialskolan i Uleåborg och 1689 till kyrkoherde i Pudasjärvi. Han angafs af kapellanen i församlingen, Johan Keckman, som blifvit förbigången vid kyrkoherdeämbetets besättande, för konsistorium för att ha bevekt sina åhörare att hylla Ulstadius' (se denne) svärmiska läror m. m. Vid en af Johan Gezelius förrättad biskopsvisitation i början af 1691 tillades nya klagopunkter, och ehuru W. inför ett extra konsistorium i Uleåborg sade sig godkänna kyrkans i de symboliska böckerna uttalade lära, med hvilken de förklaringar han hämtat ur Arndts, Speners och Franckes skrifter icke stodo i strid, dömdes han, under åberopande af särskilda omständigheter, bl. a. att han korresponderat med Ulstadius, Schaefer och Ulhegius, till suspension från tjänsten, hvarå konungens stadfästelse utverkades. Genom besvär i revisionsväg hos konungen utverkade W. dock ett utslag af 8 sept. 1692, enligt hvilket han skulle få återinträda i prästämbetet, så snart han blifvit vederbörligen examinerad och inlämnat en skriftlig försäkran om sin renhet och ståndaktighet i den evangeliska läran. W. utnämndes 1693 till kaplan i Pemar, 1697 till kyrkoherde i Tyrvis samt 1707 till kontraktsprost. Under Stora ofreden flydde han 1713 till Torneå och Lappland, hvarifrån han 1722 återvände till sitt pastorat. W. var i Finland den förste representanten för den spenerska pietismen. Aktstycken rörande hans process äro publicerade af J. Tengström i "Handlingar till upplysning af Finlands kyrkohistoria".
2. Johannes W. d. y., den föregåendes son,
Källa: Project Runeberg ·
