Sida 133
Den siste fröjdisten*).
{Parodi.)
Hans växt var undersätsig; böjd af åren med långsam gång han öfver gatan skred. Kring hatten, stukad, syntes hvita håren, hans skägg, orakadt, flöt på vesten ned.
Han följde ingen v$g, han såg ej spåren, i zigzag som förryckt han tog sin led.
Mot alla krogar stirrade hans öga, som om allt annat rörde honom föga.
»Hvarthän, du gamle zwyck, i nattens timma?» Han vänder sig ej om vid röstens skall.
Hans steg bevaras, trots den dubbla dimma, af »outredda krafter» ifrån fall.
Från torget höras glada röster stimma, som småningom dö bort mot slottets vall.
Så lunkar han med harpan uti händer; så han marscherat genom många länder.
En sällsam gäst från detta sekels dagar,
(gu’ vet, hvarest han mantalsskriven står) han går sin lugna gång och icke klagar, att han på ingen krog en fristad får, att magistraten infört nya lagar, att längese’n försvunnit fröjdens vår.
Hans slägt gått ut. Han sina nymfer miste, han bland fröjdisterne är qvar den siste.
*) Detta hittills otryckta poem (parodi på »Den siste Skalden» af Oeijer) skrefs af Johan Gustaf Schultz i Upsala då, från och med hösttenqinen 1861, de å schweizerierna uppträdande musiksällskapen, de s. k. »fröjderna», förbjödos Jåta höra sig i universitetsstaden.
Anm. af Nisse.
