Sida 98
römbilder.
Jag hade legat i en slummer redan, då drömmens bilder stego plötsligt fram.
Ett kaos först, de ordnade sig sedan och togo an gestalt och lif och namn.
Jag såg bland dem en man, som högt fick throna, och han var klädd uti en gyllne krona.
Sitt knä för honom böjde hela hopen af slafvisk vördnad och med nedsänkt blick, och luften dallrade af jubelropen vid minsta skymt utaf en nådig nick.
»Det är en afgud», tänkte jag. — Dess värre!
Det var ett folk, som hyllade sin herre.
Det var ett folk, som ledde sina anor från mången hugstor bragd i fordna dar, som skrifvit in sitt namn på ärans fanor, som för det rätta alltid malsman var.
Det var ett folk med egen, stor historia, som nu sig böjde för en furstes gloria.
