Sida 93
X. Hjärnorgeln
bifall, det vill säga, att till psykikern öfverlemna ett stort antal fina värdepapper.
Efter denna förberedelse uppmanade psykikern de närvarande att åter sätta hjälmarne på samt började föreställningen. Den hjärnorgel eller psykokinet af hvilken han begagnade sig var tillverkad af honom själf och af en ganska fullständig sammansättning, så att tusentals personer kunde på en gång genom detta redskap erfara hvilka känslostämningar som det behagade konstnären att gifva dem. Medelst ledtrådarne, som utgingo från skåpets inre, framför hvilket konstnären själf tog plats, och som satte i rörelse åtskilliga klaffar och små hammare inne i hjälmarne, kunde den som spelade på hjärnorgeln träffa de närvarandes hufvudskålar och bearbeta dem på det sätt, att omedelbar retning utöfvades på just de delar af hjärnan, på hvilka psykikern önskade inverka. En skicklig hjärnorganist kunde på detta sätt framkalla en hel rad af väl ordnade tankar i andras hufvud och omedelbart skapa hvilka känslor som hälst i medelpunkten af andras medvetande.
Men liksom en stor tondiktare i forna dagar måste själf äga höga och ädla eller glada och kvicka tankar eller varma känslor för att genom toner kunna inverka på sina åhörare, måste det ädla och sköna eller det kvicka finnas i kanske ännu högre mått hos psykikern. Detta var det första vilkoret för att en psykokinet skulle göra god verkan. Därjemte måste psykikern också, liksom tondiktaren i forntiden och liksom luktkonstnären sedermera, förstå att rätt meddela sig med allmänheten. Han måste äga noggrann kännedom af de olika hjärndelarnes läge och betydelse och således vara skicklig anatom på samma gång som fullt säker frenolog. Hans konst var onekligen den svåraste som dittills funnits på jorden,
Källa: Project Runeberg ·