Sida 94
X. Hjärnorgeln
men så var hon också den mest omedelbara och därför den fullkomligaste. Psykikern behöfde kanske icke ovilkorligt vara både skapande och utförande konstnär, utan kunde möjligtvis liksom musikern och luktisten vara endast det förra eller det senare; men den utförande hade onekligen lättare att verka på förnimmarne, om han själf sammansatt det stycke som utfördes. Den konstnär som invigde Psykäon under Skagerrak var både diktare och utförare, och det var sina egna sammansättningar han lät förnimma.
Han började vidröra tangenterna, och genast kommo ledtrådarne i rörelse. Han hade icke meddelat någon förteckning öfver de stämningsstycken som skulle utföras eller tillkännagifvit hvilka känslor han ämnade framkalla.
»Min önskan är,» hade han sagt, »att förnimmarne själfva göra sig reda för hvad jag föredrager.»
Fullkomlig tystnad rådde i salen. I början af föreställningen tycktes förnimmelserna vara tämligen svaga. Man såg på hvar andra med likgiltiga och intet sägande blickar eller man stirrade på konstnären. Men småningom lifvades ansigtena. Glädjen lyste ur allas blickar, och glädjen stegrades till munterhet som framkallade först leende, sedan småskratt och slutligen skallande skrattsalfvor. Man skrattade så att hela Psykäonpalatset tycktes svigta, och de öfriga gästerna i Okeanos trädgårdar började också skratta, fastän deras hjärnor icke mottogo någon omedelbar inverkan från konstnärens psykokinet. Allmän munterhet rådde på ett tämligen vidsträckt område under Skagerraks botten.
Småningom aftog den glada känslostämningen, men en förnimmelse af behagligt lugn utbreddes i salongen. Lugnet öfvergick till dysterhet, och känslan af behag byttes i svårmod. Man såg på hvar andra med sorgsna
Källa: Project Runeberg ·