Sida 95
X. Hjärnorgeln
blickar. Tårar syntes i många ögon. Från de sorgsna känslorna öfvergick stämningen till lugn tillförsigt, och en förnimmelse af mod och uthållig kraft fylde sinnena.
Så växlade känslorna flera gånger, till dess de slutligen öfvergingo i jublande fröjd, och under allmän hänryckning stod psykikern upp från sitt instrument och tillkännagaf, att föreställningen vore slutad. Hjälmarne aftogos. Bifallet yttrade sig på vanligt sätt. Hvar och en förklarade, att han aldrig förr haft en så ren konstnjutning.
Konstnären samlade i hop de värdepapper han mottagit och försvann ur salen.
»Men vi fingo icke veta hvad detta stycke för hjärnorgel har för namn,» anmärkte någon.
»Namnet kan vara likgiltigt,» menade en annan. »Hvar och en bör väl kunna tolka innehållet.»
»Det torde icke vara svårt,» inföll en tredje. »Det var naturligtvis människolifvet som skildrades genom omedelbar förnimmelse från konstnärens snillrika uppfattning. Först fördes vi genom barndomens och ungdomens fröjderika och åt alt leende tid. Ungdomsmodet brusade fram i de skallande skrattsalvorna. Därpå kom den mognare åldern med sitt lugn, men också med sina sorger, med sitt mod och sin uthålliga kraft samt ofta växlande öden till dess hela lifvet upplöstes i jubel öfver att den jordiska tillvaron vore lyckligt slutad.»
»Så är icke min uppfattning,» hördes en invändning. »Något dylikt har jag icke förnummit. Det var tydligen en skildring af kärlekens fröjder och sorger samt slutliga hänryckning, när det älskade föremålet ändtligen var vunnet.»
»Prat!» utropade en af de närvarande. »Den konstnär, som i afton framkallat alla dessa omedelbara
Källa: Project Runeberg ·