Sida 99
XI. Bollspelet på Rydbergs torg
varande tretio fridagarne, på hvilka vanligtvis intet arbete företogs, ehuru det, såsom i denna berättelse redan nämdt är, ingalunda var i lag förbjudet.
Oaktadt ett stort antal af stadens invånare infunnit sig i uppbyggelsesalarne, stodo lekplatserna ingalunda tomma, och Rydbergs torg var i synnerhet fyldt af en glad och liflig ungdomsskara. Bollspelet var i full gång.
»Hvilka äro de bägge fruntimren där på bänken?» frågade en af spelarne sin närmaste man. »Den yngre deltog nyss i spelet. Hon ser bra ut.»
»Det är fröken Ozodes, den kända konstnärinnan,» svarade den tillfrågade. »Det äldre fruntimret lär vara en slägting till henne.»
»Så! Hon har väl kommit hit för valet till folkförsamlingen?»
»Sannolikt, men hon lär också ämna gifva konsert här.»
»På luktklaver! Det lär redan vara föråldradt. Den nya hjärnorgeln tränger nog ut doftackorderna.»
»Det är väl ännu ej så säkert. Fröken Ozodes är en stor konstnärinna.»
»Se så, passa på spelet!»
Bollkastarne gjorde stora ansträngningar. Det ena vackra kastet aflöste det andra. Kroppsrörelsen spände musklerna, färgade kinderna, tände eld i blickarne. Skrattsalvorna, uppmuntringsropen, lifligheten ökades ständigt. Lekplatsen bjöd på en vacker tafla.
»Jag tror, att göteborgarne äro nästan lika raska bollspelare som stockholmarne,» sade tant Vera.
»Det tror jag knapt,» menade Aromasia, »men roligt är det likväl att se deras säkra kast. Jag ångrar icke, att jag lät öfvertala mig att följa med hit.»
Källa: Project Runeberg ·