Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

var det snart åter slut med den uppmärksamhet som uppfinnaren väckt.

Men att styra ut sig så där som Apollonides nu gjort kunde endast väcka löje. Det tycktes dock föga bekymra honom. Han syntes tvärt om smickrad af det skratt han hörde, då han gick omkring bland folket och lyfte på sin höga hufvudbonad för att hälsa på sina bekanta.

»De veta icke hvad en sådan drägt uträttat i forna dagar,» sade han, då han stannade framför tant Vera och Aromasia, gjorde en djup bugning, blottade sitt hufvud och under de omkringståendes skrattsalvor sänkte hufvudbonaden ned åt marken.

Han förmodade, att den sköna Aromasia icke ville neka honom att vara hennes riddare och att till hennes ära våga en täflan med bollspelets förnämste kämpe.

»Aromasia skulle nog våga själf inlåta sig i en sådan täflan,» förklarade det gamla fruntimret, men den unga konstnärinnan smålog endast utan att yttra något.

»Det där har ingen betydelse i vår tid,» fortfor tant Vera. »Nu för kvinnan själf sin talan och utkämpar själf sin strid.»

»Vår svärmiske poet-maskinist har ingen kunskap i historien,» sade fornforskaren som hört Apollonides framställning. »Han kläder sig som en sällskapsman för fem hundra år sedan, men vill handla som en riddare för mer än tusen år till baka.»

Apollonides lät icke några anmärkningar inverka på sig. Han tog Aromasias tystnad för bifall, gjorde en ännu djupare bugning, sänkte sin hufvudbonad ännu närmare marken och trädde därefter fram midt på torget, utropande:

»För den sköna Aromasia slår jag min boll och