Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

manar ut den bollkastare som senast visat sig vara den skickligaste.»

Oxygen betraktade honom med harmsna blickar, men tycktes slutligen finna uppträdet löjligt och antog skrattande utmaningen.

»Poeten är lika djärf som löjlig,» hette det bland mängden, men så ordnades platserna för de bägge motståndarne, och täflingen började.

Apollonides var icke oskicklig i bollkastning, och ehuru den obekväma drägten synbarligen besvärade honom, höll han sig likväl länge i jämnhöjd med sin starke motståndare. Man tillropade honom många uppmuntringar och bifallsord och hade nästan glömt hans första löjliga framträdande.

Aromasia följde spelet med stor uppmärksamhet och hörde ej på sin gamla fränkas många anmärkningar öfver Apollonides opassande uppförande. När hennes riddare gjorde ett vackert kast, tycktes hennes blickar tillvinka honom ett tacksamt bifall, men när motståndaren slog ett ännu vackrare, lyste hennes blickar ej mindre uppmuntrande.

»För hvem känner hon egentligen deltagande?» sade den gamla för sig själf. »Åt hvem önskar hon segern? ... Sannerligen jag förstår henne.»

Apollonides hand började mattas. Den trånga drägten nekade honom ytterligare ansträngningar. Hans kast voro alt kraftlösare och förfelade målet. Han hörde ej mer några bifallsrop från de kringstående, ej häller någon uppmuntran. Bifallet och uppmuntran tillföllo hans motståndare ensam.

Slutligen höjdes ett väldigt fröjderop, Oxygen hade fullständigt besegrat sin medtäflare.

»Lefve Warm-Blasius!» skallade det öfver torget.