Sida 108
XI. Bollspelet på Rydbergs torg
Åt Apollonides skrattade man nu åter. Man skrattade alldeles häjdlöst, då man såg huru illa tilltygad hans drägt var. Den åtsittande rocken hade spruckit i nästan alla sömmar och hängde i trasor. Det ena skörtet var afrifvet. Benkläderna voro nästan ännu värre tilltygade. Den höga hufvudbonaden hade fått flera bucklor och tog sig utomordentligt löjlig ut. Det var omöjligt att undertrycka sin skrattlust, när man såg denna sorgliga skepnad.
»Han ser ut som en drucken slagskämpe för fem hundra år sedan,» sade fornforskaren.
»Lefve Warm-Blasius!» skallade det åter.
»Han väljes bestämdt till riksdagsman,» sades det i hopen. »Majornas valmän äro nästan mangrant här.»
När täflingen slutats genom ett oöfverträffligt kast af Oxygen, tyckte tant Vera sig märka en glädjeblixt i Aromasias ögon, men strax därefter skyndade konstnärinnan sig fram till Apollonides, fattade hans hand och sade några vänliga ord.
Skalden kände sig lycklig, smålog i sina trasor, böjde sig ned och kyste Aromasias hand. Denna artighetsbetygelse väckte ytterligare munterhet i folkhopen.
»Har ni sett? den token kysser ett fruntimmer på hand! Så löjligt!»
»Han måste ej vara riktigt slug.»
Aromasia drog rodnande undan sin hand, fattade tant Veras arm och lemnade torget.
Oxygen kastade efter henne en blick som på gammalt romanspråk skulle hafva kallats glödande. Men glöden slocknade, och Oxygen utropade med vemod:
»Hvarför skall hon vara en sådan forntidskvinna?»
Källa: Project Runeberg ·