Sida 141
XV. Viljetvingaren
Oxygen. »Men hennes konst är besegrad, därom är jag öfvertygad, och skall aldrig mer kunna åter vinna den höga ställning som hon hade ännu för kort tid sedan. Och äfven mitt yrke hotas med betydlig inskränkning. Såsom vindmakare återstår visserligen ännu åtskilligt att göra, men det dröjer sannolikt icke länge förr än vår förnämsta förrättning, den att skaffa regn eller torka åt jordbruket, är helt och hållet öfverflödig, på samma gång som hela jordbruket kommer att upphöra.»
»Innan dess kommer ni väl dock,» invände vännen tröstande, »att göra åtskilliga tusen regnmoln.»
»Hvarför vänta till dess beställningarna af sig själfva upphöra?» frågade Oxygen. »Jag tänker sälja min del i väderlekstillverkningen. Mina kunskaper kunna användas på nyare uppfinningar, och jag ämnar utveckla och fullkomna hvad andra före mig redan börjat samt slå mig på de under- eller genomjordiska förbindelserna mellan olika trakter. Det är den närmaste framtidens stora uppgift. Men innan jag öfverlemnar mig helt och hållet åt detta arbete, måste mina personliga känslor och önskningar tillfredsställas. Det mänskliga står dock främst, och människans jag intager ständigt första rummet. Det är med ett arbete i den riktningen som jag för närvarande är sysselsatt. Det är ett jättearbete, jag vet det mycket väl, svårare än alla andra företag.»
Han tystnade och sjönk i eftersinnande.
»Och hvilket är då detta arbete?» sporde vännen. »Vill ni förtro mig dess art och mål?»
»Det gäller ej att genomborra jorden eller utsläcka vulkanerna,» svarade Oxygen; »ej häller att sätta sig i förbindelse med de öfriga verldskropparne eller att spränga månklotet. För alt det där ryggar jag icke till baka, ty jag vet, att det en gång skall kunna utföras. Men
Källa: Project Runeberg ·