Sida 142
XV. Viljetvingaren
fråga är att kunna tvinga en kvinnas vilja. Det är på den uppgiften jag nu vill rikta hela min uppfinningsförmåga.»
»Att tvinga en kvinnas vilja!» utropade vännen, »Kvinnans vilja är väl icke af annan art än mannens?»
»Så har också jag förut trott, men jag börjar komma på den tanken, att kvinnoviljan är något vida starkare.»
»Så sade man också någon gång i forntiden, i synnerhet i de skaldekväden som vi nu finna så gammalmodiga och föga öfverensstämmande med mänsklighetens egentliga beskaffenhet och verkliga mål. Men i det dagliga lifvet fortfor man likväl att fästa minsta möjliga afseende vid det som kvinnan ville.»
»Hvarför tala om forntiden!» utropade Oxygen. »Vi lefva ju nu under helt andra förhållanden.»
»Just därför skulle ni,» invände vännen, »icke tänka på att söka tvinga en annan människas vilja, vare sig en mans eller en kvinnas.»
»Se så, inga sedepredikningar af det gamla slaget! Mina önskningar måste tillfredsställas, det är hvarje individs sträfvan, och så talar man, i fall man är uppriktig. Aromasia har visat sig äga en vilja som är motsatsen till min, och därför ...»
»Därför vill ni böja den viljan i öfverensstämmelse med eder,» afbröt vännen. »Ett vackert forntidsdåd! Och det är nutidsmannen, nej, framtidsmannen som så tänker och vill på det sättet handla?»
»Forntid, nutid och framtid äro mig likgiltiga, då det gäller att äga Aromasia,» förklarade Oxygen med uttryck af fast öfvertygelse.
»Äga!» utropade vännen. »Se där åter ett äkta forntidsbegrepp! Skulle mannen äga kvinnan? Skola de bägge ej vara med lika rättigheter förenade i äktenskapet?»
Källa: Project Runeberg ·