Sida 143
XV. Viljetvingaren
»Ack, min vän, ni har aldrig älskat. Det kan man mycket väl höra. Ni håller er vid teorier. Jag lefver i verkligheten. Jag måste äga Aromasia för att vara lycklig. Det är hvad jag känner och vet, och för det målets uppnående ...»
»Ni måste äga henne,» afbröt åter vännen, »äfven mot hennes vilja?»
»Nej, icke mot hennes vilja, men om denna vilja visar sig motsträfvig, måste jag söka att tvinga henne till öfverensstämmelse med min vilja. Det är därpå jag nu arbetar.»
»Nå ja, visa er då älskvärd, god, tapper, ädelmodig och vidare alt som kan inverka på den motsträfviga viljan. Lägg i edra ord öfvertalandets kraft, i edra handlingar tjusningens lockelser, i edert yttre ögonfägnadens tilldragelse.»
»Snack! Det där är bara gamla nödfallsutvägar som egentligen aldrig uträttat något, om ej för en kort tid. Nej, vår tid fordrar kraftigare medel, starkare, ju starkare den viljan är som skall öfvervinnas. Det är på erhållandet af ett sådant, fullt ändamålsenligt medel som jag nu arbetar. Det måste vara möjligt, att genom en äfven jämförelsevis kort behandling af nervsystemets centralorgan framkalla en önskad verkan på viljan och på de sympatiska känslorna hos den på detta sätt behandlade individen.»
»I gamla tider tog man i så fall helt enkelt sin tillflykt till en kärleksdryck.»
»Skämta icke,» sade Oxygen med mycket allvar. »Vi tala nu ej om forntidens vidskepelse, utan om nutidens vetenskapliga tillgångar. Jag har icke tänkt på annat under dessa dagar, och ni vet, att jag, tack vare den särskilda fysiska utbildning som min hjärna undergått
Källa: Project Runeberg ·