Sida 146
XVI. En jagt i luften
sig själf. Oxygen upplyfte Aromasia hvilken icke gaf tecken till lif.
Lyckligtvis hade han lemnat sin velociped utanför ett fönster som icke tillhörde någon af de vanliga in- eller utgångarne. Han bar Aromasia dit, lyfte henne upp på velocipeden och tog sjelf plats bak om henne, en mycket knapp plats, men som likväl tillät en van luftvelocipedryttare att framdrifva fordonet.
Oxygen fattades af en hemsk tanke. Skulle Aromasia vara död? Nej, hennes hjärta klappade mot hans. Den friska luften gjorde också snart sin verkan. Hon slog upp ögonen, fattade Oxygens arm och såg förskräckt omkring sig. De voro redan högt uppe i luften. Djupt under dem syntes ett starkt sken. Det kom af lågorna som förtärde festsalen. Ljuset af Göteborgs gatlysning skimrade blott svagt. Nattvinden blåste skarp. Det gick med stark fart genom luften.
Aromasia erinrade sig i hast tilldragelsen på konserten. Hon kände häftig smärta öfver den olyckliga händelsen. Huru hade alt detta tillgått. Hvad vore orsaken? Men så såg hon på Oxygen hvilken med kraftig arm höll henne fast på velocipeden, under det de brusade fram på den luftiga färden. Natten var stjärnklar och tämligen ljus, men af lefvande varelser syntes inga andra än de två. Endast långt bak om dem märktes en mörk punkt vid ungefär samma höjd i luften, sannolikt också en velociped.
Det var som en forntidens riddare som på sin springare bortförde en ädel borgfröken eller kanske en röfvad hyddans dotter. Aromasia erinrade sig hafva om dylika äfventyr läst i gamla böcker, och hon fann belägenheten förödmjukande för en nutidens kvinna.
Källa: Project Runeberg ·