Sida 147
XVI. En jagt i luften
»Oxygen, hvarför fara vi bort från Göteborg?» sporde hon och fattade ännu starkare hans arm.
»Jag för dig till ett säkert ställe,» svarade han. »Du måste aflägsna dig från platsen för en så förskräcklig olycka.»
Och han skildrade de närmare omständigheterna vid olyckshändelsen, men om gasströmmen, som han riktat mot henne, yttrade han icke något.
»Jag vill fara ned till marken,» förklarade Aromasia.
»Bort! Längre bort!» utropade Oxygen. »Nu skola vi se,» tyckte Aromasia sig höra honom fortsätta, »om icke Viljetvingaren kan visa sin förmåga.» Hon förstod icke hvad det skulle betyda.
De foro i nordöstlig riktning, styrde kurs åt trakten af Vettern, och hade redan hunnit öfver det urgamla Alingsås, då de hörde en röst som i en af de vanliga velocipedlurarne ropade till dem en uppmaning att sakta farten.
Oxygen gjorde en svängning för att kunna se hvarifrån ropet kom och upptäckte på något afstånd en velocipedryttare som skyndade fram i samma riktning. Det var ej tillräckligt ljust för att kunna känna igen honom, men Oxygen tyckte sig på rösten finna, att det vore Apollonides.
Denna upptäckt påskyndade Oxygens bemödanden för en snabb fart. Aromasia hade också känt igen skaldens röst, men hon sade ingenting. Hon kände sig förödmjukad öfver att på detta sätt, utan förmåga att göra sin vilja gällande, bortföras till ett okändt mål. Men hvad skulle hon företaga sig? Hon var för tillfället fullkomligt i Oxygens våld.
Ville hon ens undfly Oxygen? Hade Viljetvingaren redan gjort verkan? Nej! Men hon kände sig tacksam
Källa: Project Runeberg ·