Sida 148
XVI. En jagt i luften
mot sin räddare, och ännu varmare känslor gjorde sig gällande. Hon hade aldrig upphört att älska Oxygen, fastän hennes kvinliga stolthet upprest sig mot dennes besynnerliga och i hennes ögon ovärdiga uppförande. Med dessa känslor blandade sig intrycken af den förskräckliga och oförklarliga olyckshändelsen nyss förut, hvilken Aromasia insåg skulle göra hennes konst stor skada och varda af ett sorgligt inflytande i flera afseenden.
»Hvarifrån hade olyckan kommit?» frågade hon sig själf. En misstanke uppstod hos henne, att Oxygen haft sin hand med för att få henne i sitt våld, men den tanken jagade hon åter bort. Till en sådan låg handling kunde hon, vid närmare eftertanke, icke tro honom skyldig.
Under det Aromasias hjärna var på detta sätt sysselsatt, gaf hon icke mycket akt på färden, fastän hon på det lifligaste önskade, att denna snart måtte afstanna. Men hennes önskan tycktes icke ännu på länge komma att uppfyllas. Oxygen ökade farten med feberaktig, snart med ursinnig häftighet. Han tycktes till hvad pris som hälst vilja undvika att upphinnas af den efterföljande velocipedryttaren hvilken verkligen icke var någon annan än Apollonides.
Då skalden i den gamla Veras sällskap funnit efterspaningarne inne i konsertsalen fruktlösa och med möda räddat sig från att innebrännas samt utanför den brinnande byggnaden höjde sin högljudda klagan, tyckte han sig se en velociped med två mänskliga skepnader höja sig rakt upp ur lågorna. Det föll honom genast in, att det kunde vara Oxygen som nytjat tillfället för att bortföra Aromasia, död eller lefvande. Forntidsskalden hade hufvudet ständigt fyldt med gamla romaneska inbillningar,
Källa: Project Runeberg ·