Sida 149
XVI. En jagt i luften
men denna gång hade hans inbillningskraft fört honom på rätta vägen.
»En luftvelociped, ett kungarike för en velociped!» utropade Apollonides och sprang sökande omkring det brinnande huset. Han kände sin Shakspeare och anförde honom ej sällan, men på 2,300-talet hade det varit svårare än på Richard den tredjes tid att gälda tjänster med kungariken, en vara som på länge ej funnits i marknaden.
»Herre, ni skall få nytja min velociped som är af ny tillverkning efter ett nytt system, en snabbhet utan like,» förklarade en man som just stod i begrepp att höja sig öfver marken.
»Välgörare, människovän, räddare!» utropade skalden på sitt gammalmodiga språk och tog emot den erbjudna hjälpen, yttrade några tröstande ord till den gamla Vera och ville svänga sig upp i sadeln.
»Femtio tusen francs är priset,» förklarade velocipedens ägare.
»Fem ... tio tusen!» stammade Apollonides och häjdade sig med ett förskräckt utseende.
»Det är visserligen mer än ett kungarike i våra dagar, men ni tyckes vara mycket angelägen att komma härifrån, och då torde summan ej vara för hög,» anmärkte den som erbjudit velocipeden.
Apollonides böjde hufvudet och såg mycket olycklig ut. Han var i begrepp att afstå från färden, men då trädde Vera emellan, tog upp ett papper, skref därpå några ord i största hast vid skenet af det brinnande huset och lemnade det skrifna till velocipedägaren samt yttrade brådskande:
»Se här en anvisning på Gullbärgsbanken. Mitt namn är kändt.»
Källa: Project Runeberg ·