Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

Falköpingstrakten. Billingen låg under deras fötter. Redan purprades den östra synkretsen, och i morgonrodnadens sken glänste Vetterns spegelyta. Ruinerna af det gamla Karlsborg tecknade sig skarpt mot det lugna vattnet.

»En vacker syn!» utbrast Apollonides ofrivilligt, och lika litet frivilligt, endast drifven af sin gammalmodiga känsla för naturens skönhet, dröjde han ett ögonblick för att glädja sig åt »den rosenfingrade Eos» hvilken tycktes vinka honom på andra sidan Vettern.

Äfven Aromasia fördes från sina tankar genom morgonrodnadens skönhet. Det skulle hafva varit härligt, tyckte hon, att i sällskap med den hon älskade sväfva högt upp i luften och fröjda sig åt den vackra morgonen samt skynda den uppgående solen till mötes; men hon hade icke af fri vilja börjat färden, och hennes vilja tillfrågades ej häller för färdens fortsättande. Det var tanken därpå som störde hennes glädje öfver den vackra tafla som rullade upp sig småningom djupt under henne, än döljande sig i moln, än framblickande i rosenrödt skimmer.

Apollonides ryckte sig ur sin skaldeförtjusning och riktade åter hela sin uppmärksamhet på försöket att hinna upp dem han förföljde. Men nu hade Oxygen å nyo vunnit försprång, och plötsligt höjde han sig öfver ett moln som så helt och hållet dolde honom, att förföljaren villrådig saktade sin fart. Så blänkte det till. De första solstrålarne träffade molnet, förgylde det först, trängde sedan genom det, och Apollonides såg den härligaste syn, tyckte han, ty han såg Aromasia omgifven af morgonsolens strålar, högt i skyn, en af forntidens gudinnor, en Maria med bländande gloria. Och plötsligt var han henne närmare än någonsin förr under denna natt och morgon.