Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

»Jag störtar honom i Vettern!» ropade Oxygen i fullt raseri, glömsk af sin föresats att icke våga sig i strid med den förföljande.

De voro nu i den stora sjöns granskap. Tydligare än förr sågo de vattenytan som började krusa sig alt häftigare. Vinden blåste från östgötasidan och kändes starkare ju mer Oxygen höjde sig, ty han fortfor att söka högre luftlager, i förhoppning att Apollonides icke skulle våga följa honom, men då detta hopp ej förverkligades, kände han sig fast i sitt beslut att söka på något sätt göra sig af med honom för altid.

Han saktade farten och sänkte sig närmare vattnet, just åt det håll där Apollonides för tillfället fann sig, fast ännu djupt under honom. En vild beslutsamhet lyste ur hans ögon.

»Oxygen!» utropade Aromasia med förskräckelse.

Hon tycktes ana hans afsigt.

Men Oxygen lyssnade icke till varningen. Han styrde rakt ned på skalden hvilken med förvåning märkte Oxygens velociped öfver sitt hufvud. Blott ett ögonblick till, och en sammanstötning hade varit oundviklig. Det var som när örnen slår ned på sitt rof, och detta omöjligt kan undgå sin fiende. Men i det ögonblick som skulle vara afgörande, lyckades Aromasia gifva en hastig vridning åt styrskrufven, och Oxygens velociped susade förbi Apollonides i vild fart ned åt.

Rörelsen af Aromasias hand hade varit så hastig och äfven så kraftig, att Oxygen icke kunnat förekomma henne, och hans öfverraskning var så stor, att han glömde att åter sätta sig i besittning af styret, hvilket Aromasia efter den lyckade vridningen åter släpt. Velocipeden var lemnad åt sig själf och fortfor att rusa ned åt med förfärande hastighet. Det svindlade för Aromasias ögon.