Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

Vindens styrka hade ökats. Vettern hade plötsligt ändrat utseende. Ytan såg mörk och hotande ut och vräkte med väldiga vågor. Man hörde böljornas fräsande, och skummet stänkte högt upp. Inom några ögonblick skulle velocipeden borra sig ned bland detta skum och ohjälpligt sjunka i djupet.

Men Oxygens starka hand hade åter fattat styret, och med bägge fötterna arbetade han så kraftigt på stigningsmekaniken, att fordonet åter höjde sig. Vinden hade kastat om till nordlig, och i det lägre luftlager, hvaruti de nu funno sig, kunde Oxygen, oaktadt alla ansträngningar, icke åter styra samma kurs som nyss förut. De drefvo med vild fart söder ut, och sväfvade snart öfver sjöns sydligaste ända, öfver den vik, där det gamla Jönköping förut så länge kämpat mot Vetterns påträngande, men slutligen dukat under och sjunkit i djupet, endast lemnande Dunkehallars öfversta kam öfver vattenytan.

Nu seglade de åter öfver fast land. Småningom höjde de sig och sågo Tabärg som ett på sidan afhugget stenblock under sig. De nalkades det stolta Vernamo, en af Skandinaviens förnämsta städer, hvars urgamla marknader för länge sedan stält Leipzigs messor och Nischnej-Novgorods köpmansmöten i den djupaste skugga.

Hvart Apollonides tagit vägen, viste de icke. Oxygen kände sig nöjd öfver att hafva sluppit från honom, utan att själf hafva begått en handling hvilken han sedan skulle hafva bittert ångrat. Den vrede som han känt, när Aromasia öfverraskade honom med den hastiga omvridningen af styrskrufven, hade åter försvunnit, och han kände sig snarare tacksam mot henne för att hon hindrat honom från att förgöra Apollonides, ehuru han, om denne