Sida 8
II. Luktklaveret
med musiken, och framtidsmusiken hade ingen framtid längre.
De förste doftmästarne, först Naso Odorato, därpå Stinkerling, fru Nosenius, Riechmann och Aromasias föräldrar, herr Doftman och hans hustru fru Ozodes, född i Grekland och där uppsökt af sin tillkommande mans högt utvecklade luktsinne, alla dessa hade åstadkommit ododion-stycken som trygt kunde ställas vid sidan af de störste musikers tonverk. Snart hade ododion vunnit en lika stor utbredning som pianot för fem hundra år sedan, men snart drefs också därmed samma ofog som med pianospelet i forntiden. Husens döttrar och äfven söner skulle ovilkorligt lära sig frambringa sköna dofter, men ofta hördes klagomål från grannarne öfver misslyckade lukter, och man jämrade sig lika mycket öfver näskval, som i gamla dagar öfver öronplågeri.
Men Aromasia Doftman-Ozodes var en konstnärinna i ordets sanna bemärkelse. Hennes doftackorder voro oemotståndliga. Redan som litet barn åstadkom hon riktigt förvånande saker i luktväg, naturligtvis disharmoniska stundom, men också ej sällan af det slag, att dissonanserne upplöste sig i de mest väldoftande harmonier, hvilket vid en så späd ålder ansågs underbart. När hon nyss fylt tio år lät hon allmänheten lukta på en doft-symfoni eller odorat af egen sammansättning hvilken väckte det mest stormande bifall, och hon fick då genast anställning som underbarn, med hvilken befattning följde ett årligt underhåll af hundra tusen francs, för att tala i nittonhundratalets universella myntspråk, ett visserligen ringa anslag, men dock ett bevis på statsförvaltningens önskan att främja underbarnens utveckling.
Aromsaia gjorde också förvånande framsteg. Vid femton års ålder företog hon sin stora konstresa och lät
Källa: Project Runeberg ·