Sida 9
II. Luktklaveret
lukta sig på de förnämsta platser i alla fem verldsdelarne. För en enda sådan konsertafton kunde hon skörda hundra eller tvåhundratusen francs, och då hon nu uppnått sina två årtionden ägde hon en rätt vacker förmögenhet, hvilken hon själf förvaltade och för hvarje vecka betydligt ökade genom klokt uttänkta börsspekulationer. Hon hade, utom sin konst, grundligt studerat den högre finansoperationsläran samt var till och med doktorinna vid den verldsberömda finansfakulteten i Göteborg, en ära som för öfrigt delades af ett stort antal unga damer på 2300-talet.
Kvinligheten led icke något af konsten eller finansen. Aromasia var en lika älskvärd flicka som någon af hennes grand’tanter i deras ungdom under något föregående århundrade. Mest älskvärd föreföll hon likväl, när hon satt vid sitt luktklaver och lät sin rika inbillningskraft sammansätta de underbaraste dofter. I dem målade hon ännu lifligare, kraftigare och klarare än hvad någon forntidens tonmålning kunnat åstadkomma.
Det var just med en sådan luktmålning hon var sysselsatt, då hon hörde någon klappa på fönstret. Hon såg hastigt upp och fann att en luftvelociped sänkt sig ned i den trånga gårdöppningen och nu höll stilla utanför hennes rum. Aromasia nickade gladt, reste sig från sitt ododion och öppnade fönstret.
»Aromasia!» utropade den inträdande, en ung man på tjugufem eller närmare tretio år. »Jag medför en glad nyhet.»
Han gjorde fast velocipeden vid fönsterhaken, skakade hand med Aromasia och slog sig därefter utan någon inbjudning ned i en af de bekväma hvilstolarne.
»Har ni någon ny vällukt med er?» sporde den unga flickan med lifligt deltagande.
Källa: Project Runeberg ·