Sida 11
II. Luktklaveret
»Ack, kära Apollonides,» afbröt Aromasia det svällande ordflödet. »Ni är skald och låter eder lifliga inbillningskraft förleda er till öfverdrifter.»
»Fröken Aromasia,» svarade den unge mannen. »Det gör mig stolt, att ni anser mig för skald, men i främsta rummet är jag eder vän, eder uppriktige och varmt tillgifne vän. Hvarför får jag icke utbyta vänskapen mot något ännu ljufvare? Hvarför är ni ständigt samma obevekliga, samma ...»
»Se så, lugna er, min vän,» utbrast Aromasia. »Nu faller ni i gamla århundradenas känslosamma slentrian. Kan icke vänskapen vara er nog? Vänskap räcker till för många, men kärleken är en och odelbar.»
»Skänk mig då denna ena och odelbara!» utropade skalden med ett uttryck af stark lidelse.
»Nej, ni vet, att jag redan gifvit bort min kärlek. Han äges af Oxygen.»
Aromasia satte sig åter vid sitt ododion, under det Apollonides med förtviflad blick skådade på husväggen midt emot. Olycklig kärlek yttrade sig på 2300-talet ungefär på samma sätt som fem hundra år förut.
Skalden Apollonides skulle på adertonhundratalet hafva varit en odräglig realist, men fem hundra år senare ansågs han icke blott för en omåttlig idealist, utan också för en ifrig romantiker. Han stod i sjelfva verket på 2200-talets ståndpunkt och drömde sig gerna till baka till ångkraftens poetiska tidehvarf, till de dagar, då människorna ännu voro tvungna att blicka upp till bergen. Han förtviflade om poesiens makt i ett tidehvarf, då man afgudade det beräknande förståndet och han prisade den tid, som kallades den nyare medeltiden, då på adertonhundratalet man ännu hörde talas om underverk, då borddans och spiritism ännu voro i full verksamhet.
Källa: Project Runeberg ·